Jag minns när jag satt hos en psykolog (en av alla i raden jag klurat mina tankar med) för några år sen å borrade in mina ögon i hans: ”Finns det nån bokstavskombination som heter ”Från A till Ö”? I så fall har jag den!”
Han skrattade lite å förklarade att det inte riktigt var så enkelt…
Men jag önskade det då, att det faktiskt skulle vara ”så enkelt” (märk väl mina situationstecken. Det ÄR inte enkelt).
Att det fanns en förklaring till varför livet såg ut som det gjorde då.
Jag kände mig dessutom så annorlunda.
Inte som alla andra.
Av nån anledning har vi människor behov av att diagnostisera både oss själva å andra.
Så fort nån pratar för högt, springer för fort, är ovanligt tyst eller har dåligt lokalsinne så är det ”nog inte riktigt som det ska”.
Per automatik sägs det med en lite dålig klang som gärna avslutas med ”Han har nog en diagnos”.
Diagnoser har vi allihopa. En del så pass allvarliga att livet inte fungerar. En del behöver medicin, andra inte. Dom flesta går under Diagnosen ”Normala”, men dom kämpar ändå. Med livet. Vardagen. Å med sig själva. Alla kämpar med sitt.
Det finns ingen diagnos som är värd att sägas med en negativ klang. Oavsett vad man kämpar med, så förändras inte människovärdet.
Hur man än vänder å vrider på det, så får man aldrig, ALDRIG betona en människas diagnos eller icke-diagnos med nån slags värdering.
Jag har (än så länge) bara fått diagnosen ”Normal”. Det låter ju så tråkigt så det är inte riktigt klokt.
Men det gör mig inte mer eller mindre värd än någon annan.
Jag kämpar. Med livet. Vardagen. Å mig själv.
Jag skrattar. Gråter. Å lever.
Under resans gång försöker jag hjälpa dom som har det svårare än mig.
Å när jag själv har det svårt, så finns det nån där för mig.
Diagnoser har vi allihopa.
Under samma himmel.
Du å jag. Å alla andra. ❤️
