Blixten slog ner precis vid våran stuga häromdan. Den klöv ett träd å ett berg å det blev ett stort hål i marken. Dom som var där slogs av tryckvågen å av den enorma smällen som blev.

Vi är allt bra små, vi människor. När livet kommer med sin fulla kraft, så vet vi inte vad som händer. Vi vet inte ens om vi kommer överleva.

Jag åkte å lämnade en bil i Öjebyn idag å hade bestämt mig för att gå hem.
Precis när jag började gå så började det mullra å helt plötsligt var himlen skrämmande mörk…

Så liten jag kände mig där jag pinnade på så gott jag kunde.
Bad en bön om beskydd. Å ringde till å med syrran för att få förstärkning i min bön. 🙂

Det är läskigt när det skrämmande i livet kommer så nära intill.
Som ett åskoväder, en sjukdom eller en brusten relation.
Ibland kommer dom från ingenstans, dom där mörka molnen.
Hopar sig. Jagar en.

Jag vill tro att dom kan skingra sig, att det inte alltid behöver bli en stor smäll. Att blixtrarna inte når att klyva.
Å ibland så drar ju faktiskt molnen förbi…

Jag tog mig hem, helskinnad.
Jag blev visserligen blöt… Men jag skulle ju liks duscha!

Har varit i sommarstugan en sväng (åkte dit direkt efter undersökningarna på sjukhuset) å frossat i grillat å surströmming med familjen.
Två intensiva dagar med minimalt med sömn (tre timmar på två dygn… Varav två av timmarna var på dagtid…). Behöver jag säga att jag är trött nu? 😉

Så skönt det är att komma hem, även fast det är väldigt trevligt att åka bort (å stugan är ju faktiskt en form av hem, eftersom jag är uppvuxen där, varje sommar sen jag var en färsking).
Men som sagt… Att komma hem. Det är nåt särskilt!

För mig innebär det ikväll pizza, tända ljus å altanhäng under filten.

Å förhoppningsvis bra med sömn i natt. 🙂

Jag kan inte säga annat än att det är tärande med denna utredning som görs.
Idag var det dags för Sunderby Sjukhus igen å jag är helt knäckt i både kropp å knopp.
Egentligen borde jag vara glad, för idag fick jag beskedet att dom kan utesluta MS.
Men vet ni… Det är inte sjukdomarna som skrämmer mig längre. Det värsta är att aldrig få nåt svar. Att se läkaren lägga pannan i djupa veck å fundera vad nästa steg ska bli.
Å att brottas med sina egna tankar om vad som hänt. Vad jag varit med om. Å hur det är nu.

Jag får fortsätta vänta på nästa undersökning. Men just nu… har jag lite gett upp.

Jag klamrar mig fast vid det där korset. Å ropar.

Gulliga Nell kom förbi för en pratstund ikväll.

Så trevligt!

Med sig hade hon sin hund Blixten.

Han är så söt. Å med ett gott självförtroende! 😉
Han är ungefär hälften så tung som Malte, men dubbelt så kaxig! 🙂

Han försöker få igång Malte att leka, men utan framgång, haha.
Idag kom han dock på att han ju kunde tvätta Maltes öron å på så sätt skapa lite kontakt. 🙂

Dom kanske inte är bästisar riktigt än. Men på god väg! 😉

Tillsammans med härligt besök har jag skrattat så det ekat mellan husväggarna på kvarteret här hemma. Ikväll har jag gått på en promenad å njutit av alla dofter, FÖRSTÅR ni hur ljuvlig sommaren är??!
Å när jag tittade ner på mina rosa skor som trampade på, så kände jag mig oerhört tacksam över att benen bär.
Min högersida känns diffust krånglig, men den BÄR. Å det är fantastiskt!

Jag samlar på lyckliga stunder.
Det här är en av dom!