Blixten slog ner precis vid våran stuga häromdan. Den klöv ett träd å ett berg å det blev ett stort hål i marken. Dom som var där slogs av tryckvågen å av den enorma smällen som blev.
Vi är allt bra små, vi människor. När livet kommer med sin fulla kraft, så vet vi inte vad som händer. Vi vet inte ens om vi kommer överleva.
Jag åkte å lämnade en bil i Öjebyn idag å hade bestämt mig för att gå hem.
Precis när jag började gå så började det mullra å helt plötsligt var himlen skrämmande mörk…
Så liten jag kände mig där jag pinnade på så gott jag kunde.
Bad en bön om beskydd. Å ringde till å med syrran för att få förstärkning i min bön. 🙂
Det är läskigt när det skrämmande i livet kommer så nära intill.
Som ett åskoväder, en sjukdom eller en brusten relation.
Ibland kommer dom från ingenstans, dom där mörka molnen.
Hopar sig. Jagar en.
Jag vill tro att dom kan skingra sig, att det inte alltid behöver bli en stor smäll. Att blixtrarna inte når att klyva.
Å ibland så drar ju faktiskt molnen förbi…
Jag tog mig hem, helskinnad.
Jag blev visserligen blöt… Men jag skulle ju liks duscha!