månadsarkiv: oktober 2015

Tänk, vad lite blommor piggar upp!

Risiga dagar så eftersöker jag liv i alla dess former. Nånting som gör att jag känner mig levande, trots att tröttheten å smärtan driver mig till vansinne (det i sig kan ju verkligen göra att man känner att man lever, fast på ett dåligt sätt. 😉 Jag eftersöker med andra ord GOTT liv. 🙂 )

Det här lilla djuret vi har här hemma är ju såklart alltid en källa till liv å glädje. 🙂 En annan sak som jag fullkomligt ÄLSKAR (å som jag skrivit om hundra gånger ungefär) är ju det här med livs levande blommor. MY GOD!! Vad det piffar till! 

Mamma skjutsade mig till affären idag å jag inhandlade ljuvliga rosor (där en del av pengarna dessutom går till cancer-forskningen! Fantastiskt!). Så ikväll njuter jag av härliga, levande blommor å sätter mitt hopp till en bättre morgondag! 

  
  
  
  
  
  
Vad är liv för dig? Vad tar du till när du behöver uppmuntra dig själv?

Kram!

Ful-tröja å god lunch

Nu är det vinter! Ett säkert bevis på det är att jag dragit fram min ful-tröja. Den fulaste jag har i garderoben, men åxå den skönaste! Ful-tröjan dras jag med från första riktigt kyliga dagen till sista (ja, jag tvättar den givetvis med jämna mellanrum! Jag kommer INTE att gå omkring som en lortgris fram till april! Oroa er icke. 😉 ) Den är gjord i nåt sånt där konstigt bland-material å har dessutom en färg som påminner om när man är riktigt kass i magen, haha! Därför kanske den inte är förstahandsvalet när man ska ut å äta (av respekt för andra känsliga matgäster. 😉 ) Men nöden har ingen lag… (På tal om risig kista, haha!.) så jag drog på mig den å mötte upp min vän Sofia för en lunchdate idag. 

  
  
Fina, kloka, ärliga Sofia! Lunchen blev lång, magen blev mätt å hjärtat blev glatt. 

Henric är å jobbar i Lycksele i helgen så jag polar med min stabila vän här hemma i vanlig ordning.

  

  
Vi har kollat Idol, ätit godsaker å kramats i mängder. Bra fredagkväll. Även om det är tydligt att Husse är borta. ❤️

Vänner. När man själv får välja. 

Vänner alltså… Riktiga vänner. Det är ovärdeligt. 

Det här med att växa upp, det kan ju vara både ris å ros. En del människor växer upp i ett rent helvete, för att tala i klartext. Andra ser tillbaka på sin barndom med bullerby-girlanger runt hela tillvaron. För dom flesta är det väl nånstans däremellan. 

Men vad som spelar en väldigt stor roll för hur tillvaron blir är ju dom där människorna som man har runt omkring sig. Självklart familjen, men under många år är det ju vännerna som spelar den största rollen. 

Jag vet inte hur du haft det med vänner å så. Kompisar å polare. Men hur det än har varit så tycker jag i alla fall att det fina med att bli äldre, klokare å modigare är att man kommer till insikt att man faktiskt delvis själv kan välja sina vänner (förutsatt att den vänskapliga kärleken är besvarad). Man behöver inte stå ut med dom där som får en att bli illa till mods. Man behöver inte gång på gång försöka ändra på sig själv för att passa in eller ”klara testet”. Å dom där fåniga reglerna om vad som är coolt å inte, dom kan man fullkomligt skita i faktiskt. 

Man behöver inte nåt av det där. Nånsin. Men ibland kan det ta några år innan det faller på plats både i hjärtat å hjärnan…

Nu för tiden hänger jag enbart med sköningar. Det är bara dom fina människorna jag släpper in. Mina vänner är såna som uppmuntrar, peppar å stöttar. Som är genuina å ibland brutalt ärliga. Raka puckar. Men med mjuka sargar. Åldern är olika. Småfolk, gammfolk å allt mitt emellan. 

Ikväll har jag pratat i telefonen med min vän Maine. Vi har vänt å vridit på livet. Peppat varann. Skrattat högt. Å suttit med tårar i ögonen. När vi la på så var hjärtat påfyllt till bredden å jag var alldeles fnissig å glad. 🙂 

  
Maine, jag längtar tills vi ses igen! ❤️

Å du… Ja, alltså DU som läser det här… Om du sitter fast bland människor som inte riktigt vill dig väl. Om du inte kan va dig själv med dom du umgås med, om dom hela tiden får dig att känna dig som en sämre version än den du egentligen är… Res dig då å gå därifrån. Räta på ryggen. Lyft blicken. Å gå. Det finns andra som vill behandla dig som den fina person du är. Jag lovar! ❤️

Självdisciplin – fast åt andra hållet

Det här med självdisciplin… Det kan man ju verkligen behöva jobba på ibland!

Jag började träna när jag var typ 22 – ungefär två år efter att jag blivit friskförklarad från ätstörningarna (100 år sen nu, eller i alla fall 13…). Eftersom jag började träna efter jag tillfrisknat så har träning alltid varit nånting sunt å friskt för mig. Att träna har alltid handlat om att bygga upp kroppen, göra den stark å ge den bästa förutsättningarna att ta sig an livet. 

Därför blir det sån krock för mig, när jag i detta läge som jag står i nu (ME), fått veta att träning (i vanlig form) inte bygger upp, utan bryter ner min kropp i stället. Att om jag ska träna så måste det göras i korta intervaller å med väldigt mycket vila bakom. Promenader går ofta fint (TACK GUD!!), men sån där mysig mjölksyra-träning ( 😉 ) kan jag inte göra som jag vill. 

Nåväl. Jag är sjukt nöjd med att jag just nu kan göra tåhävningar, magövningar å lite rumplyft. I vintras var det inte ens att tänka på!

MEN! Nu kommer jag till rubrikens poäng här. Självdisciplin – fast åt andra hållet. Det där att sätta punkt för sin träning, trots att man just där å då anser sig vara den nya Charlotte Kalla där man susar fram i bassängen å ”skidrar” i vattnet. Jag känner inte smärtan å tröttheten när jag är fylld av endorfiner (så klart! Vem gör det??), så jag måste helt enkelt gå på klockan för att veta när jag ska stiga upp. Å det krävs så sjuuuuukt mycket självdisciplin för det! Vilket jag har en del av när det gäller att pusha mig själv. Men till att vila??? Nä, där brister den fullkomligt!

Idag gick det dock vägen! Jag höll ett lugnare tempo å steg upp när klockan visade att jag var färdig. Sur, visserligen… Men såhär i efterhand får jag känna mig nöjd, för smärtan är inte på långa vägar som efter förra vatten-passet. 

  
Så i stället för att göra som jag ville göra, så gjorde jag det jag skulle göra: åkte hem å gosade med den här typen. 🙂 ❤️

Jag kanske lär mig ändå? Nån gång. 🙂 

Tro, hopp å kärlek…

…å störst av dem är kärleken.

  
Den här ängeln fick Henrics mormor av oss  förra julen. Nu är den tillbaka hemma hos oss, eftersom hon fick flytta hem till himlen i våras. ❤️

Jag har bett mycket för några personer det senaste. Människor som står utanför läkarnas makt på grund av sjukdom. Idag fick jag beskedet att en av dom – precis som Henrics mormor – flyttat till himlen. Å det är ju så otroligt smärtsamt. För dom som stod nära. För den som stod närmast. 

Ibland ropar vi som mest innan det mest smärtsamma inträffar. Å när det väl hänt, så tystnar vi. Det finns liksom inget mer att säga. Luften går ur…

Men kanske är det då vi behöver ropa som allra mest. För att klara sorgen. Å kanske är det vi som står på sidan av som får ropa högst. För den drabbade har fullt upp med att bara andas. 

Om du – precis som jag – just nu ser någon lida. Kanske du vet någon som har det svårt? Vill du knäppa dina händer å be en enkel bön? Din bön kan faktiskt göra så att din vän orkar ta några andetag till. 

Å när stormen drabbar dig…så finns där nån som ber för dig. ❤️

Ett steg fram å två steg bak

I tisdags testade jag vattenträning för första gången på länge. Lyckan var total efter genomfört pass! Det var som att komma hem. Kondisen var visserligen inte som förr å jag kunde givetvis inte träna som jag gjorde ”back in the days”, men det var ju heller inte det som var grejen. Det var ju att vara där som var grejen. Att dra på sig baddräkten, glida ner i vattnet å utmana kroppen utifrån nuvarande förutsättningar. Åååå, jag var så lycklig!

  
Jag var tvungen ta en liten selfie efter genomfört pass! 🙂 

Åkte hem å planerade in ett nytt pass på en gång i kalendern å funderade på om jag inte skulle ställa upp i OS i nån lämplig gren när jag liks var på gång. 😉 (VILKEN gren var inte så noga, jag tänkte att ”jag fixar vilken som”! 😉 ) Med andra ord: Självförtroendet å framtidsplanerna var på topp, haha. 🙂 

Sen avbröts mina högtflygande planer av ett tjusigt bakslag såklart. Oerhört tradigt! Men inte helt oväntat. Det hör liksom till den där sjukdomen. Idag är det dock bättre, så jag har tagit mig ut på promenad. Skönt!! Sen vidare hem till Mamma å Pappa å bara sätta sig å invänta mat. 🙂 

  
Ikväll har jag myst med lurvbollen framför ”Så mycket bättre!”

  
Han kräver allt å ingenting. Full uppmärksamhet vill han ha. I övrigt är han nöjd. 🙂 

Å jag? Jag har plockat upp mina OS-planer igen. Funderar på att ställa upp i simning. Men friidrott går åxå bra. Kanske sjukamp?

Att känna glädje när allting runtom rasar?

Det har väl inte undgått någon vad som hänt i Trollhättan idag… En ung människa kliver in på en skola med ett svärd å gör slut på helt oskyldiga liv. Det går inte att förstå. Jag läser å tittar på skärmen å tänker att ”vad i allsina dagar händer??” 

Samtidigt får jag veta att här i Piteå hittas en man på ett hotellrum – misstanken är mord. 

Runt om i Sverige bränns asylboenden ner på löpande band. Motivet? Hat, skulle jag tro. 

Åsså tänker jag på den där vännen som just förlorat sin mamma. Å på den andra vännen som just nu kämpar mot obarmhärtig sjukdom i sin familj. Det är så svåra bitar, så otroligt svåra bitar. 

Mitt i allt som händer så hittar jag mig själv sittandes vid fikabordet, med min man på andra sidan. Ett ”tänk så bra vi har det, att vi får sitta å fika tillsammans å ha det fint ihop” trillar ur min mun. Å i samma stund får jag lite dåligt samvete… Får jag ha det såhär bra när så många runtom har det så mycket sämre?

Jo. Visst får jag det. Varje stund av glädje å tacksamhet är av oerhört stort värde i dessa tider. Att få känna sig trygg mitt i rädslan, att få känna hjärtat ta glädjeskutt trots all sorg runtom å att få leva livet när döden finns så nära, det är faktiskt livsavgörande för oss alla. 

Ibland kan det kännas som att mörkret tar över helt å hållet, som att det onda får härja fritt å ta död på all glädje. Då behöver vi se att glädjen å livet fortfarande finns. Vi behöver känna att det inte är kört.

Hur det än är just nu, vad du än går igenom i ditt liv. Vad som än finns runt om dig… Kom ihåg att det är inte kört.

  
Å hur mörkt det än är… Håll ut. En liten stund till. Ljuset är starkare än mörkret.

Bilder från vigseln :)

Har dom senaste dagarna gått å tänkt tillbaka på bröllopet gång på gång. Jag fattar fortfarande inte att vi fick en sån fin dag! 🙂 Vigseln var nåt alldeles extra, det var ju liksom då han blev min man! <3

Våran fotograf Viktoria Wigenstam (ni hittar hennes hemsida HÄR) var helt å hållet fantastisk! Glad, spontan å rolig som fick oss att känna oss lugna. Å hennes bilder är SÅ fina!

Innan vigseln skulle vi ta kort ute, men det var verkligen inte lätt! Regnet stod som spön i backen å vi fick fly fastän vi stod under tak – det regnade in!

_MG_9475-2

_MG_9490-2

 

Vi åkte till festlokalen å tog lite bilder där!

_MG_9504-2

Min Syster var min tärna och Henrics barndomsvän har hans Bestman.

 

_MG_9508-2

_MG_9531-2

_MG_9557-2

 

Jag äääääälskade min bukett!!

_MG_9562-2

 

Så var det då dags att gå in i kyrkan! Jag höll på att skita ner mig innan, men när vi väl började gå så släppte nervositeten ganska mycket. 🙂

_MG_9568-2

_MG_9572-2

_MG_9579-2

 

Britta Bergström sjöng så fint! Hon sjöng våran ingångsmusik (”Du är allt” med Sonja Alden), Jocke Hellgren spelade gitarr å min bror Jonas spelade bas. SÅ fint! Senare sjöng Britta ”Du har mitt liv i din hand” (Clas Vårdstedt) å min syster spelade piano. <3

 

 

_MG_9588-2

_MG_9591-2

 

Pappa läste ur bibeln. <3

_MG_9594-2

 

Å det gjorde även Henrics Mamma. <3

_MG_9597-2

 

Ringen träddes på…. 😉

_MG_9604-2

 

Å ungefär HÄR insåg jag att Han var min man!! 🙂

_MG_9609-2

_MG_9614-2

 

”Kolla ringen!!!”

_MG_9617-2

_MG_9619-2

_MG_9640-2

 

Efter förbönen så greppade jag micken å berättade för Henric att jag hade en lite överraskning åt honom… Jag hade nämligen specialskrivet en sång till honom för just denna dag. 🙂

_MG_9642-2

 

Jocke å Jonas hjälpte till att förgylla sången!

_MG_9646-2

 

”Han gav oss kraft att älska även dagar då det brast. Han bar oss genom stormarna, han tog oss ur vår natt!”

_MG_9649-2

_MG_9652-2

_MG_9653-2

 

Efter vigseltalet så slog musiken igång ordentligt i högtalarna! ”Genom allt!” med Carola å vi dansade, skrattade å tjoade! FEST!!!

_MG_9674-2

_MG_9680-2

_MG_9689-2

_MG_9696-2

 

Den där dagen var nåt alldeles, alldeles särskilt å jag vill ALDRIG glömma den! I hjärtat ska den bevaras. Nu å in i evighet!

 

Så mycket bättre

Ibland blir dagen så mycket bättre än vad man förväntat sig. 

När jag vaknade i morse så kändes det som att jag blivit överkörd av ett tåg under natten. Inte så angenämt med andra ord. 😉 I bilen på väg till Skellefteå satt jag å nickade till vid flera tillfällen å gäspade så det blev korsdrag i munnen. 

Men när vi kom fram till Henrics föräldrar så blev vi bjudna på gokaffe å sen blev det några trevliga timmar tillsammans med dom innan vi åkte hemåt igen. 

Å nu är vi bänkade framför just Så mycket bättre! med gott tilltugg å tända ljus. 

  
  
  
Myyyys!

Stressen å lugnet

Alltså, stressen när man försovit sig brutalt! Jag fick lite eld i baken när jag insåg att jag sovit bort hela min förberedelsetid inför förmiddagens spelning, men det var bara att hälla kaffe i strupen å åka iväg. Fantastiskt roligt när jag väl var på plats å jag blir så glad av att få sjunga å dessutom träffa fina människor! ❤️

På vägen hem åkte jag förbi Mamma å Pappa å fick mat å fika. Vilken lyx det är!

  
Efter det har jag bara vilat å ikväll tagit en skön promenad. 

Morgonrock, Idol å Spagetti å Köttfärssås ikväll. Det är min melodi. Vilken är din?