Det där med en tro som bär…genom allt. Att tro på något större. Någon god. Att tro på Gud. Å tro att han bär. Genom allt.
Jag har haft min tro sen jag var liten. Jag var 12 år när jag tog ett aktivt beslut. Hemma i mitt flickrum i min vita korgstol med rosa dyna. Inget märkvärdigt. Bara ett par knäppta händer å en kort bön: ”Gud, jag vill gå med dig. Jag vill tillhöra dig. Inte för att mina föräldrar önskar det. Utan för att jag längtar efter dig.” Det var inte svårare än så.
Det svåra kom sen. När livet började härja. När det gång på gång prövade mig till min yttersta gräns.
Jag ropade. Kippade efter andan. Försökte få luft. Å tog i med allt jag förmådde: ”Gud! Hör du mig?? Är du där??”
Å även om jag nog aldrig på riktigt tvivlat på Guds existens, så har jag tvivlat nåt oerhört på att Han velat mig väl. Jag har tvivlat på hans vilja att hjälpa mig. Att han skulle vilja ge nåden just till mig…
Jag har tänkt så många gånger att ”nåden är inte till mig”. Att den bara är till dom fromma. Dom som ber sådär innerligt. Dom goda. Å jag tillhör ju inte dom.
Jag vacklar å jag faller. Jag har fått kämpa med tankar å beteenden. Jag har levt med bitar som många inte ens skulle kunna tänka sig. Jag har upplevt saker som jag trodde till slut skulle förgöra mig. Jag har -precis som så många andra- en ryggsäck som påminner mig om att jag minsann inte är ”Guds bästa barn”.
Å ändå är nåden just till mig. Just därför. Varje gång jag ropar så hör Han mig. Även när det inte känns så.
Hur jag kan veta det? För att han drar mig upp ur det mörkaste mörka. När jag tror att jag aldrig mer ska resa mig så är han där med sin hand. Drar mig upp. Å hjälper mig. Han har gjort det så många gånger. Å jag får lita på att han gör det igen. Livet ger å tar. Men Gud står kvar.
Nåden är till mig. Å nåden är till dig. Det var därför han dog på det där korset. Brutalt å nåt alldeles vedervärdigt.
Att tro innebär inte att man inte får tvivla. Tron är ett hopp. En förtröstan. En relation. Nånting levande. Å däri ryms tvivlet.
Jag hoppas å ber att Nåden besöker dig just nu. Sköljer bort det där svåra å tunga som du bär på. Som du kanske burit under en väldigt lång tid.
Nåden är inte till för dom fromma som gör rätt hela tiden. För dom människorna finns inte. Nåden är till för dig å mig. Idag å alla andra dagar.