Det där med en tro som bär…genom allt. Att tro på något större. Någon god. Att tro på Gud. Å tro att han bär. Genom allt.

Jag har haft min tro sen jag var liten. Jag var 12 år när jag tog ett aktivt beslut. Hemma i mitt flickrum i min vita korgstol med rosa dyna. Inget märkvärdigt. Bara ett par knäppta händer å en kort bön: ”Gud, jag vill gå med dig. Jag vill tillhöra dig. Inte för att mina föräldrar önskar det. Utan för att jag längtar efter dig.” Det var inte svårare än så. 

Det svåra kom sen. När livet började härja. När det gång på gång prövade mig till min yttersta gräns. 

Jag ropade. Kippade efter andan. Försökte få luft. Å tog i med allt jag förmådde: ”Gud! Hör du mig?? Är du där??”

Å även om jag nog aldrig på riktigt tvivlat på Guds existens, så har jag tvivlat nåt oerhört på att Han velat mig väl. Jag har tvivlat på hans vilja att hjälpa mig. Att han skulle vilja ge nåden just till mig…

Jag har tänkt så många gånger att ”nåden är inte till mig”. Att den bara är till dom fromma. Dom som ber sådär innerligt. Dom goda. Å jag tillhör ju inte dom. 

Jag vacklar å jag faller. Jag har fått kämpa med tankar å beteenden. Jag har levt med bitar som många inte ens skulle kunna tänka sig. Jag har upplevt saker som jag trodde till slut skulle förgöra mig. Jag har -precis som så många andra- en ryggsäck som påminner mig om att jag minsann inte är ”Guds bästa barn”. 

Å ändå är nåden just till mig. Just därför. Varje gång jag ropar så hör Han mig. Även när det inte känns så. 

Hur jag kan veta det? För att han drar mig upp ur det mörkaste mörka. När jag tror att jag aldrig mer ska resa mig så är han där med sin hand. Drar mig upp. Å hjälper mig. Han har gjort det så många gånger. Å jag får lita på att han gör det igen. Livet ger å tar. Men Gud står kvar.

Nåden är till mig. Å nåden är till dig. Det var därför han dog på det där korset. Brutalt å nåt alldeles vedervärdigt. 

Att tro innebär inte att man inte får tvivla. Tron är ett hopp. En förtröstan. En relation. Nånting levande. Å däri ryms tvivlet. 

  
Jag hoppas å ber att Nåden besöker dig just nu. Sköljer bort det där svåra å tunga som du bär på. Som du kanske burit under en väldigt lång tid. 

Nåden är inte till för dom fromma som gör rätt hela tiden. För dom människorna finns inte. Nåden är till för dig å mig. Idag å alla andra dagar.

Påsken tycker jag är den bästa högtiden faktiskt! Det handlar ju liksom om livet självt. Å om att ljuset övervinner mörkret. Hur mörkt mörkret än är. Hur hoppfullt är inte det? Det är faktiskt alldeles, alldeles fantastiskt! 

Hur firar du påsk? Jag har däckat i soffan med influensakänningar i kroppen, är inte alls kry (men det är ju ändå långfredag å som vi brukar säga här…”man sko härdes!”) Men blommor å kladdkaka lindrar såklart. ?

  
  
  
  
Bild på kladdkakan? Sorry, för det behövs en gastroskopi-kamera, den ligger nämligen i magen. 😉 

Hur du än har det å hur du än spenderar dessa dagar så önskar jag dig en innerligt GLAD PÅSK! ❤️

Skulle precis gå å lägga mig å då uppstår ett JORDSKALV!! Så fruktansvärt obehagligt!! Ljudet å dom kraftiga skakningarna, jag sitter med hjärtklappning! 

Vilka krafter det finns i naturen alltså. När den väl sätter sig emot så har vi ingen chans. 

  
Lite lätt darrig i benen nu…

Vi tror varje gång att vi ska lyckas så bra med att ses ”bara en sväng”. Men varje gång slutar det med att vi tittar på klockan å utbrister: ”VA??! Är klockan redan såhär mycket??”

Vi pratar så extremt mycket, jag å Ingela. Å ändå så tänker jag varje gång vi skiljs åt att ”just ja! Nu glömde jag ju ta upp det där å det där!”

Hon är så älskvärd, denna människa. Jag är oerhört tacksam att jag både fått jobba med henne å fått henne som vän. 

  
Jag minns precis när vi tog den här bilden. Hon var på väg hem från jobbet å jag skulle göra dom sista timmarna för kvällen. Vi pratade å skrattade så tapeterna höll på att rulla av från väggarna, haha!

  
Hon strålar. Inifrån å ut. ❤️

Nästa gång planerar vi att ställa klockan för varje samtalsämne, så vi blir påminda om att vi måste gå vidare efter en viss tid. 😉 

Idag har vi haft en fem timmars lång fika, haha! Å ändå ligger jag nu i sängen å tänker på allt vi inte hann prata om. 🙂 

Vänner! ❤️

Det sa bara pang, så gassade plusgraderna ikapp! Va snabbt det smälter! Idag var det bara massa vatten på den fina isen jag brukar gå på. I stället har jag njutit av gruset. Jag älskar vårgruset! 

  
Å fastän våren bara är på tillfälligt besök, så tar jag emot den med öppen famn. 

Här uppe i norr har vi än mycket ofallen snö. Den brukar stöka på bra i april när man längtar som mest efter sommaren. 

  
Därför njuter vi när vi får vårglimtar såhär redan i mars! 🙂 (Malte har tuffat till sig med en snygg stubb till frisyr, haha!)

Nu är det drygt två år sen som jag kom hem från sjukhuset med ben som knappt bar mig. Jag var rädd å osäker inför framtiden å i ryggsäcken bar jag på ganska jobbiga upplevelser. Det där med att livet tar en annan vändning än vad man tänkt sig, att marken skakar å att det sjuka blir en del av sin vardag, det kan vara ganska omtumlande å obehagligt. För alla inblandade. 

För min egen del minns jag rädslan mest. Skräcken över vad som kunde komma att vänta mig. Å den genomborrande rädslan över hur min kropp betedde sig. Att den inte lydde när jag sa åt den att gå. Att rörelserna var helt annorlunda mot för vad jag var van vid. Känslan…jag kan inte likna den vid nåt. 

Jag vet att det kom nån slags vändpunkt när jag låg på sjukhuset. När rädslan fullkomligt höll på att förgöra mig, så fick jag liksom ta tag i mina egna tankar å bestämma mig för att göra nåt av det jag hade. (Den ”barmhärtiga” läkaren på akuten skrev ju in mig på avdelningen med orden: ”Det här kan vara MS, ALS, Stroke eller Cancer. Det vet vi inte. Men det får vi ta reda på”. Jag hade med andra ord ganska jobbiga tankar att handskas med å jag var tvungen att flytta fokus för att inte gå under helt). 

Jag visste just då inte vad det var jag drabbats av å jag visste heller inte hur framtiden skulle se ut. Men jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt för att ge mig själv dom bästa förutsättningarna till att få ett bra liv, oavsett hur det skulle se ut. 

Nummer ett för mig var att ”få tillbaka” min kropp. Att kunna gå utan att vara rädd för att ramla. Att känna mig trygg. Å min allra högsta dröm var ju att kunna träna igen. 

För mig innebar det att ställa mig framför spegeln, noggrant utföra rörelser å övningar å sen trycka på repeat-knappen. Jag kan inte säga hur många gånger jag stått framför spegeln, med musiken dånandes ur högtalarna å med all kraft jag haft ropat rakt ut: ”Kom igen Hanna!! Du fixar det här!”

Vissa dagar har jag orkat endast några få tåhävningar, för att efter det rasa ihop i en hög på golvet å inte rest mig upp förrän timmar senare. Andra dagar har det gått bättre. 

Min träning nu ser helt annorlunda ut än vad den gjorde för några år sen. Den är liksom mer på rehabnivå. Men inställningen är densamma. Varje gång jag gör mina övningar så är det med ett ”Kom igen Hanna! Du fixar det här!”

Att få peppning från andra är guld värt! Det kan få oss att göra långt mer än vi trodde vi skulle klara. Men andras peppning får inte bli avgörandet. Vi kan inte förlita oss på det å låta bli att ta våra steg om peppningen uteblir. Ibland får vi liksom peppa oss själva. Sådär som vi skulle gjort med vår bästa vän. Det är inte att göra sig förmer än någon annan. Det är bara att ställa sig jämsides med alla andra å inse att jag är lika mycket värd som den bredvid mig.

Å nog är det så att jag inte alls är där jag vill idag. Men jag är långt mycket närmare målet än om jag hade låtit rädslan ta över å låtit bli att sätta mål å delmål. 

  
Här har jag precis gjort klart mina övningar från sjukgymnastiken. Å i just detta ögonblick så kände jag mig helt oövervinnelig. 🙂 

Å efter kvällens pass så kunde jag inte låta bli att utbrista: ”Fattar du hur grym du är, Hanna??!” Haha! 🙂 

Å med detta vill jag bara peppa dig att peppa dig själv. Att sätta delmål å mål, utifrån dina egna förutsättningar. Att drömma å sträva. Att acceptera din situation men att tro nåt större. ❤️ Hejja dig! Å hejja mig!

Idag fick jag ett kärt å efterlängtat besök! Min vän Annelie kom förbi på kaffe å surrstund. Å som vi har surrat, haha! 🙂 

Det är nåt visst med vänner. Dom liksom fyller en med nåt bra. Glädje, tacksamhet, klokskap å livskvalitet. Dessutom smakar fika alltid ännu bättre när man delar det med nån. ❤️

Övrig tid har gått till vila idag. Min högersida är inte helt med mig så jag har ordinerat mig själv stillhet. Dock tog jag ut Malte en stund i vårsolen. Tycker han ska få ut så mycket livsnjuteri som möjligt. 🙂 

  
Mycket nöjd var han över sin utflykt!

Hoppas du har det bra! Å att helgen kommer som en balsamklick i din tillvaro. 🙂 ❤️

Jag skulle lätt kunna ha sommar året runt! Men om vi ändå måste svänga oss med årstider, så är ju det här med vårvintern rätt så fantastiskt. I alla fall dagar som dessa. 

Ljuset stannar längre å längre för varje dag som går nu. Solen värmer skönt. Takdroppet ger pirr i magen. Å fåglarnas skönsång hörs mer å mer. Våren är verkligen en sån bra påminnelse om att hur mörkt det än känns, så kommer det alltid ljusare tider. 

Jag travade ner på isen idag. Kisade mot solen så tårarna rann. 

  
  
Om det är vinter i ditt liv just nu…kom då ihåg att våren väntar på dig runt hörnet. ❤️

Det kan tyckas i motsats till det jag skrev om för ett tag sen. Då nämnde jag ju hur trött jag blir på individtänket, att det liksom tar så stor plats så vi slutar drabbas av varandra…

…men ibland kan man ju åxå drabbas så hårt att man behöver ha omsorg om sig själv. För ett tag kan man behöva stanna upp å visa kärlek till sin egen person. Säga att ”jag vet att du gör ditt bästa. Å det räcker”. Även när det inte känns så. 

Idag fyller jag dagen med ”Projekt Självomsorg”. Svårt tycker jag. Men behövligt. Tankar mig med sköna intryck. Lägenheten rymmer flera buketter. Ur högtalarna strömmar favoritmusiken. Ljusen är tända. Hårinpackningen i. Kroppsskrubben gjord. Fruktsalladen å kaffet fylls på efter behov. 

  
  
  
  
  
Dagen ägnar jag åt att titta inåt. Bejaka djupet. Kvällen tänker jag hänge mig till ytan så det sjunger om det. Melodifestivalen såklart! 🙂 

En skön lördagkväll önskar jag dig! ❤️

Igår ringde telefonen å ska jag vara ärlig så var jag lite otrevlig när jag svarade. Såg numret å tänkte ”telefonförsäljare, here we go again…” Men det var en Anton från P4 Norrbotten som berättade att jag blivit utsedd till veckans Önskegäst av någon som mött mig i begravningssammanhang. 🙂 Så vips vad det var så befann jag mig på Sveriges Radio i morse å blev intervjuad av Anton å  Tove, om hur det är att vara officiant, sjunga på begravningar å att möta människor i sorg. 

  
  
När det var dax att ringa upp den som önskat mig dit så visade det sig att det var min granne Nell som var boven i dramat. 😉 Jag var officiant å sjöng på hennes mammas begravning i November. Otroligt fint av henne, jag fick en hyllning av henne i direktsänd radio. ❤️

Vill du lyssna på förkortad version av programmet så kan du göra det HÄR

Efter utflykten till Luleå så åkte jag hem å förberedde inför morgondagens uppgift som är just begravning. I morgon är det dock bara sång. Så tacksam över att få göra detta!