månadsarkiv: november 2015

Det där med att klara sig utan sin syster

Jag är inte särskilt bra på det. 

Syster Yster är på retreat i veckan å jag ska klara mig 6 hela dagar utan att prata med henne. Det har gått ett dygn å jag suckar redan djupt.

Visst går det dagar när vi inte hörs, men vanligare är det att vi hörs varje dag å flera gånger per dag dessutom. Hon är mitt bollplank i stort å smått. Å jag är hennes. 

Jag undrar hur hon mår, vad hon tänker å vad som händer där hon är. ❤️ Hon har det säkerligen bra. Men min värld här hemma blir lite tristare när jag inte delar den med henne. Så är det bara! 

  
För många år sen hade vi nästan likadana glasögon å använde hårklämmor dagligen, vi matchade dom alltid i färg till kläderna. 🙂 

  
Nu skippar vi hårklämmorna, har olika glasögon men är ganska lika ändå. 🙂 

”Är hon från vettet?”

Oj, så många grattis det har kommit till Malte idag! Han är allt bra bortskämd – med all rätt! ❤️

Självklart har jag firat honom! Han har fått frossa i bladspenat, tomat å gurka. Å ikväll fick han sig en morot av självaste Mormor! ”Har han en mormor??” tänker ni å försöker dölja er skepsis. Ja, det har han ju såklart! Min Mamma är hans mormor. ”Men Hanna!!” utbrister ni i kör…”det är ju en KANIN!” (Å jag riktigt ser era funderingar när pannan viker sig i alla möjliga veck-formationer: ”Hon har ju ändå verkat så vettig innan, hur kunde det bli såhär…?”)

Men det är ju en ÄLSKAD kanin, förstår ni. Mycket älskad dessutom. Klart att gossen ska ha mor å far-föräldrar! 

(…å nu är det några som tar sig för hjärtat å piper fram: ”Å nej, dom kan nog inte få barn, det är nog därför hon går så upp i den där kaninen. Åh, stackars…!”)

Ni är då för tokiga! 🙂 

  
Om ni hade den här hemma hos er så skulle alla rynkor rätas ut. Då skulle ni förstå. 🙂 (Men nu vet jag att många av er gör det ändå. Förstår alltså). Kloka är vi allihopa. Å lite från vettet. På olika vis!

Psst!

Nu har klockan passerat midnatt å det innebär att vi nu gått in på lördagen. Å då vill jag bara passa på att påminna er om att den här lilla gossen har namnsdag idag! 

  
Han kanske ser lite trumpen ut, men det gör han alltid. Man kan tro han har en ansiktsförlamning, för mungiporna åker då aldrig upp. 😉 Men han är nog rätt glad å nöjd på insidan. 🙂 

Då vet ni vad ni ska göra denna lördag. Fira med pompa å ståt, för Malte har ju namnsdag! 🙂 

Nytt namn

Idag damp det ner i brevlådan…

  
Mitt första brev adresserat till det nya efternamnet. Jisses, vad lång tid det har tagit! Men nu är det officiellt: Jag heter Natanaelson i efternamn! Å om ett tag har min man samma efternamn. 🙂 

Min Pappa heter Natanael i förnamn, därav kom idén. Fast det var faktiskt inte min idé, det var Henric som tyckte vi skulle heta det. Å det är ju väldigt fint, det tycker jag! 

Så i eftermiddag har jag varit till stan å tagit kort för det nya körkortet. Å när jag liks var där så passade jag på att shoppa lite. Gofika från Ekbergs, en ny blus/tunika å en mössa på rea. Jag har dille på mössor! Gärna med färg. Å man kan ju inte anklaga denna huvudbonad för att vara färglös… 😉 

  
  
Så säger jag tack å gonatt! Hoppas ni haft en fin dag!

Kram från Fru Natanaelson. 😉 

Ljusknep

Helgen började fantastiskt med en superbra fredag-kväll! Träffade trevliga människor, lyssnade till skönsång å en av dom bästa predikan på länge. Kände mig så peppad å längtade att få vakna på lördagen å köra en repris på alltihopa. Men si då  blev jag stoppad av tråkigheter i kroppen. Typiskt! Men jag är otroligt tacksam att jag har mina föräldrar. Mamma kom förbi med  förnödenheter så jag skulle få i mig lite näring. Hon är en hjälte! ❤️

Idag har jag fått ställa in lite saker, men är på benen å har fått nåt gjort ändå. Bokat spelningar å förberett för begravningsofficiant-uppdrag. Knäpper mina händer å ber att jag ska vara på banan igen. 

I övrigt gnuggar jag mig i ögonen å undrar om jag ser i syne?? Henric är hemma några dar! ❤️ Det hör verkligen inte till vanligheterna, han jobbar just nu nästan dygnet runt. 

  
Vi tog oss ut i kylan ikväll. Krispig luft å rosiga kinder! 

Jag kör förresten just nu med ett lamp-knep för att lura mig själv. Tänder upp hela lägenheten med svinstarka (i mitt tycke) lampor å har så hela dagen å kvällen (tills jag får migränkänningar, då måste jag lugna mig, haha!). På så sätt slipper jag märka att det är mörkt nästan hela dagen å behöver heller inte störa mig på den tråkiga årstiden. Så länge jag är inomhus då vill säga. 😉 Testa vet jag! 🙂 

Snart står dom utanför dörren

Jag pratade med min syster häromdan angående den förhöjda säkerheten som skett i Sverige. Det faktum att terrorn kommer närmare å närmare. Att den kan slå till var som helst…när som helst.

Jag sa att ”jag tror ändå att man känner sig lite tryggare här uppe…risken är ju mindre att det händer nåt här…”

Bullshit.

Ikväll grep dom den jagade terroristen. I Boliden. Det är inte många mil härifrån. Å helt plötsligt känns det relevant att tänka tanken att dom snart kan stå utanför vår dörr.

Å det slår mig.. Att vad är det viktigaste i tider som dessa? Vilka vill vi ha omkring oss om/när kriget står vid vår dörr? Hur klarar vi oss bäst i en sån situation? 

Jag tror att kärleken är det absolut enda som kan driva ut rädslan. Ensam är inte stark. Därför tror jag att det bästa vi kan göra (förutom att be, som jag nämnde i ett tidigare inlägg) är att omfamna varandra. Hålla oss intill varandra. Umgås. 

Ta ut en extra semesterdag. Gör nåt roligt tillsammans. Lev så länge du har livet. Å gör det med den/dom du älskar. 

Lova dig själv att du inte ska behöva titta tillbaka å inse att du la alltför mycket tid på sånt som egentligen inte var nödvändigt. Sånt som tog dagar från den/dom du älskade mest. Det är så lätt att bli fartblind. Men nu står vi inför en helt ny tid. Å det kan vara värt att börja omvärdera å omprioritera. För det enda vi har är idag. 

  

Vi vet inte hur morgondagen ser ut. Men om den ges mig så planerar jag att göra den värdefull. 

Från djupet till ytan

Jag har alltid älskat kontrasterna. 

Att befinna mig i livets allvar, där svårigheterna får utrymme. Men åxå att hänge mig då å då åt ytligheter, sånt som egentligen inte har nån betydelse alls när allt kommer omkring. Kläder, schlager å festliga påhitt för att nämna några. 🙂  Jag tror det är det som gör att vi orkar. Eller det är i alla fall det som gör att JAG orkar med svårigheter å dylikt.

Häromdagen styrde jag bilen mot stan för att pigga upp mig själv efter jobbiga dagar. Med mig hem hade jag en ny galej-klänning, det glittrade å glimmade!

  
Kass bild, men ni får sjå er… 🙂 

Nu planerar jag att fira jul i denna kreation. Å kanske den får hänga med på nåt scenframträdande. 

Som sagt, inget som betyder nåt när verkligheten står för dörren. Men dock en del av livet å enligt mig en trevlig sådan!

Det tror jag händer när man ber

Alltså, detta fruktansvärda som händer i vår värld, nu senast i Paris. Det kryper närmare å närmare. Blir mer å mer verkligt. 

På Facebook, Instagram, Twitter å andra sociala medier så florerar en hashtag vid namn #prayforparis (be för Paris) som man kan skriva för att visa sitt stöd för dom utsatta. 

För många innebär nog #prayforparis att skänka en god tanke, att visa gott. Vilket jag tycker är helt fantastiskt i sig. Allt det goda är bra. Men att göra det som verkligen står… pray…alltså att be. Det tror jag för nåt väldigt stort med sig. 

Kanske det inte känns så… Kanske man ber å ber å inget händer. Kanske det känns lönlöst å kanske man vill ge upp. Men jag tror att det händer.

Hur mycket ondska det än florerar just nu i vår värld så tror jag att vi kan göra skillnad med vår bön. 

När jag för flera år sen började besöka fångarna på Tidaholmsanstalten å sjunga för dom, så fick jag vara med om stora saker, att få stå på helig mark å sjunga mina sånger för sargade själar. 

Under resan dit (som tog ungefär 45 minuter) så brukade jag alltid be en specifik bön. Min bön var alltid att fångarnas hjärtan skulle öppnas upp för sångerna, att sångerna skulle röra vid deras hjärtan å förändra nånting. Orden var alltid specifika: ”Jag ber att du ska öppna upp deras hjärtan”…

Kanske kan tyckas både naivt å samtidigt som att jag drabbats av storhetsvansinne? Men för mig handlade det aldrig om storhetsvansinne. Inte när det gällde det. Därför för mig var det självklart att det inte var jag som skulle stå för under å stordåd. Det var Gud som skulle göra det. 

Så dit åkte jag. Gång på gång. Gick genom murar å säkerhetskontroller. Mötte dom som satte av sitt straff på livstid. För handlingar som dom flesta av oss bara sett på film. 

Jag sjöng mina sånger för dom, gång på gång. Alltid med samma bön om att Gud skulle öppna upp deras hjärtan så dom kunde bli förvandlade av det som fanns i texter å toner. 

Det var sånger som jag skrivit i min ensamhet, utifrån mitt trasiga liv som jag bar på. Det var sånger om hopp, sånger om hur Gud burit mig ur det mörkaste mörka. Å jag hoppades att det på något sätt skulle nå dom…

Åsså hände det till slut… Efter många resor dit. Många toner. Många möten. När jag sjungit klart för kvällen så ställer sig en av fångarna upp. Den längsta, största å mest tatuerade. Pekar med hela handen å fullkomligt ropar: ”Du!! Du måste sjunga igen! Det händer nåt med mitt hjärta när du sjunger! (Åsså tog han med sin hand mot sitt bröst) Jag vet inte hur jag ska förklara det…men du öppnar upp mitt hjärta när du sjunger!”

Han sa det. Precis dom orden som jag bett under varje resa dit. Hans hjärta öppnades upp. 

Jag kommer aldrig kunna förklara känslan som var när jag var där. Jag vet bara att det så många gånger hände stora saker. Å det hade inte med mig att göra, det är jag säker på. Jag är absolut säker på att det var Gud. 

En annan gång kom en av fångarna med ett papper i handen å bad försiktigt: ”Skulle du kunna skriva ner den där sången om hur Gud förde dig ut ur mörkret? Jag skulle vilja sätta upp den på väggen i min cell…”

Vad jag menar är att jag tror det händer stora saker när vi ber. När vi ställer oss till förfogande å blir redskap för Gud, då välsignar han det på ett sätt vi aldrig skulle klara av med egna medel. 

Å så tror jag det är även med denna fruktansvärda ondska som just nu är så tydlig. Jag tror det gör skillnad om vi ber. Om vi alla går ihop å ber. Jag tror vi kan få se förändring då. 

  
Jag knäpper mina händer. Jag är ingen storfräsare när jag ber. Men man behöver inte vara så stor i orden faktiskt. Det kan räcka med en suck, om man inte orkar mer. Han hör den sucken. 

Prayforparis. Å för resten av världen. ❤️

Gråt å tandagnissel

Det har varit en tuff vecka, med gråt å tandagnissel rent ut sagt…

Jag blev tvärsjuk med fruktansvärd halsont  å det i sin tur innebar inställda spelningar, total tystnad å en ofrivillig ensamhet med bara tankarna som sällskap. Dom har gått runt, runt denna vecka. 

Det är ju nu inte halsontet som plågat mig som värst förståss. Det har varit dom där tankarna om framtiden, om hur det ska bli å var jag står just nu. För en sketen förkylning får vi ju alla dras med såhär års. Men den där vetskapen om att inte kunna göra det man vill i full utsträckning, att så lång tid redan gått åt till begränsningar å att framtiden åxå måste tas hänsyn av dom där begränsningarna, DET har molt runt i mitt huvud denna vecka. 

Jag har gråtit, åh vad jag har gråtit. Jag har kämpat mot dom där trollen i mitt huvud som säger att jag inte kommer bli nåt. Att jag inte är nåt. 

Jag har tittat bakåt, vänt å vridit på varje sten. Undrat om jag kunnat göra nåt annorlunda? 

Idag har jag fått träffa en läkare som var så bra, så bra. Sådär så jag kände att nånting inom mig lappades ihop under besöket. Förutom att han kunde förklara symtomen så jag förstod (alltså, nu pratar vi inte förkylningen här, vi pratar ME) så kunde han även hjälpa mig med just tankarna. Att få mig lite på banan igen å tänka bortom begränsningarna. Att inte låta dom ta för stort fokus. Hurra! Tack för det, doktorn. Jag var så lättad när jag åkte därifrån. Efter det åkte jag till Mamma å Pappa å fick stora doser av mat, fika å omsorg. 

Nu ska jag vila. Till kropp å själ. Ta nya tag.

  
Jag känner mig lite mörbultad efter den här veckan. Men äntligen lite hoppfull igen.

Livet

Var sak har sin tid… Visst är det så? 

När man rör sig bland livets ytterkanter så blir det tydligt att det är just så. Att var sak har sin tid. 

Varje människa har sin plats. Fyller det med liv. Så länge den får tillträde. 

Idag höll jag för första gången själv i en begravning. Märkligt det där… Mitt namn stod under både Officiant å Solist… Hur som helst. Det blir tydligt. Att varje människa har sin plats. Sin fulla plats. 

Det är en ära att få sammanfatta en människas avtryck. Svårt. Men en ära. Å det är omöjligt att genomföra det utan att själv reflektera över vad man fyller sitt eget liv med. 

Till syvende å sist så har vi ändå bara här å nu. Hur läskigt det än är. Å ibland befriande.

  
Jag går å lägger mig med stor tacksamhet över dom människor som jag har i mitt liv. Min mamma levererade både lunch å middag till min dörr idag när tröttheten tog vid. Bara en sån sak. Det är stort på många vis!