När det går i precis fel riktning. När det känns som att man är utom räddning. När alla försök man gör slutar i ett misslyckande. Ja, då är det lätt att tappa hoppet.
Jag gör det ibland, då och då.
Alla för vi varsin kamp. Oavsett hur livet ser ut. Alla har vi bitar vi kämpar med i vårt liv.
När jag ”tog examen” från behandlingshemmet för sisådär 14 år sen, när jag blev friskförklarad å skulle stå på egna ben i den nya friska världen, så var det en sak som terapeuterna verkligen präntade in i mig som jag tog med mig å har burit med mig sen dess.
Dom sa till mig att oavsett vad som händer, så är den här segern din. Priset å medaljen tillhör dig, det kan ingen ta ifrån dig.
Å även om just den kampen tog slut vid tillfrisknandet, så har jag fört många andra kamper med mig själv sen dess.
Jag har misslyckats fatalt så många gånger så jag tappat räkningen. Men jag har även fått uppleva stora segrar i mitt liv. När jag varit trogen i kampen så har jag blivit utrustad med redskap som har varit till stor hjälp för att kunna förändra min situation.
Å jag tänker att dom där redskapen, dom kan aldrig nån ta ifrån mig. Det är inga engångs-redskap. Det är riktiga redskap. Dom håller livet ut.
Om det känns som att du fallit till botten, som att du förlorat alla steg du klarat fram till nu… Så är det inte så.
Alla steg du tagit, är riktiga steg.
Alla framsteg du gjort, är på riktigt. Inget tillfälligt.
Det är svackan som är tillfällig.
Så… Varför skriver jag det här?
Kanske för att påminna mig själv, dom dagar jag misslyckas.
Att hoppet inte är ute. Att vinsterna är på riktigt. Å att när jag faller betyder det inte att hoppet är raderat. Det betyder bara att jag måste resa mig upp. Å gå. Stegen jag tagit innan behöver jag inte ta igen. När jag faller flyger jag inte bakåt. Jag faller precis där jag står. Mitt i steget.
Det enda jag behöver göra är att resa mig upp igen. Å fortsätta gå.
Kanske skriver jag till dig.
Till dig å mig.
Hur som helst.
Hoppet är inte ute.
