månadsarkiv: april 2017

Guld å svarta stenar

Det är väl ingen som undgått att guldet gått till Jönköping? 🙂 HV71 kammade hem finalen ikväll å det har sannerligen märkts. 🙂 Tutande bilar överallt å exalterade människor! GRATTIS HV! 

Själv kör jag mjukiskläder å vila. Kroppen gör så ont så jag kan inte ha ”vanliga” kläder. Hoppas det vänder illa kvickt. 

Hur mår du? ❤️ Berätta gärna om du vill. Jag tycker livet ska få rymmas. Både det bra å det dåliga. Jag har lite svårt ibland att förhålla mig till mitt eget ”tillstånd”. Hur mycket ska man berätta liksom? Kan man säga sanningen utan att klaga? Å är det fel att klaga? Nä, det tycker jag inte. Ibland är sanningen att det är skit. Som idag. Jag har haft ont, varit klubbad av tröttheten å känt mig stressad över det faktum att jag får tampas med den här skiten. Jag hatar det rent ut sagt. Men jag känner åxå hopp. Å glädje. Förväntan å spänning. Det ryms alltihop liksom. Å jag är så urbota tacksam över att jag får känna så mycket glädje mitt i allt. Inte alltid. Men ofta.

Det är inte alla som gör det. Som känner glädje. Jag vet det. Det är inte självklart. Därför är jag tacksam. ❤️

För en del människor är det nattsvart just nu. Kanske det varit det en lång tid. Å till dig vill jag säga: Håll ut. Du kanske hört det så många gånger förut. Men ändå, håll ut. För hur omöjligt det än känns just nu…hur mörkt än mörkret är, så kommer mörkret ge vika. När ljuset väl får fäste så har mörkret inte längre någon makt. Håll ut. ❤️


Att leva det liv som getts oss är inte alltid helt lätt. Men vi slipas å formas av det som är. Håller vi fokus på rätt saker så kommer dom vassa svarta stenarna slipas till diamanter. Det tror jag. 

När det spontana får rymmas

Äntligen sken solen idag! ☀️ Luften är fortfarande kall, men solen värmer. Jag dividerade med mig själv om jag skulle äta lunch innan promenaden eller efter. Beslutade att det fick bli efter, så jag snörade på mig skorna å gick ut. När jag närmade mig stan så ringde en av mina absoluta favoriter å det visade sig att hon var bara några hundra meter ifrån mig! Vilken lycka! Jag mötte upp Sandra å hennes 7 veckor lilla bäbis å vi slog följe på promenaden å sen gick vi hem hit. Vi pratade å pratade. Sån glädje att äntligen ses igen å SÅ mycket jag ville höra om det stora faktumet att hon blivit mamma till den söta tösabiten! ❤️ Det är så häftigt att få följa sina vänner, att få ta del när deras drömmar går i uppfyllelse! Ofta är det ju motgångarna i livet som fogar oss samman, det är liksom i nöden som vännen verkligen prövas. Men så häftigt det är att få glädjas tillsammans åxå!

Jag å Sandra har delat mycket i livet. Under mina år i Jönköping så gick vi igenom med å motgång. Skrattade å grät. Åt stora mängder thaimat tillsammans å ännu större mängder med kladdkaka, haha! Det var livet. 😊

Nåväl. Vi pratade å pratade. Å jag glömde helt att kolla på klockan. Så den där lunchen som jag skulle äta efter promenaden blev inte av förrän HALVFEM! 🙈 Det fick bli lunch å sen middag. Å ikväll har jag fikat mitt klockan tre-fika, haha. 😂 Man vill ju inte missa nåt. 😉


Nu hoppas jag att finvädret stannar lite. 🙏

Lång paus

Hej! Är du där…? Här har det varit en låååång ofrivillig bloggtystnad av olika anledningar. Livet har varit intensivt å därmed har orken inte funnits att ens viska. Men nu är jag här å går direkt på!

Vi har förflyttat oss till Jönköping! Henric har fått jobb här å vi har nu påbörjat fjärde veckan som Jönköpingsbor. Våren lyser med sin frånvaro å jag känner mig förvirrad! Är vi i Piteå eller är vi i Jönköping?? Det känns som Piteå-klimat! Vilket påminner mig om första gången jag flyttade till Jönköping. Året var 2006 å jag längtade efter att få möta våren med öppna armar. När jag anlände så möttes jag av beskedet att Jönköping slagit både köld å snö-rekord den vintern! Jönköpingsborna var exalterade över att Vättern frusit till is. Å jag bara kände ”neeeej….! Jag ooooorkaaaaar inte!!”. Men si så var det! 

Detta år heter det att ”våren är ovanligt sen”. Såklart! Det hade jag kunnat tala om för dig redan när det stod klart att vi skulle åka hit ner. Det är nåt med snö å kyla som förföljer mig… Men lite av våren har vi i alla fall upplevt. Som att sitta på uteservering å lapa sol. Å sköna promenader. 







Malte tar allt med ro! Han mår som en prins trots pensions-åldern!




Han är ett riktigt original. 😂

Nu hoppas jag att jag ska orka skriva å vara med igen! Tack för att du tar dig tid å kommer in här. ❤️

KRAM till dig!