Henric har åkt på jobb å blir borta en vecka. Å det är ju ingen katastrof eller så. Han har det bra där han är å jag har det bra här.

Men ändå.

Jag känner mig som när jag var barn å satt i baksätet på bilen å ropade till Mamma å Pappa en gång i kvarten: ”När är vi framme? Är vi framme snart?”

Det känns allt lite tomt när han inte är här. Å jag undrar om vi inte är framme snart, till nästa vecka då han kommer hem igen. 🙂

Jag brukar säga till Henric ”jag är så glad i dig”. Å det är precis så. Den där stollen gör mig glad. 🙂

Ikväll har vi firat Kicki som fyller 40 år. Denna fantastiska vän som gör mig lycklig ända in i själen.
Hon har en förmåga att få oss alla sådär barnsligt glada. ❤️

Kickis man, Jonas, å min Henric tittar på varann i samförstånd när jag å Kicki bryter ut i skratt-attacker. Dom låter oss hållas medans vi skrattar, dansar å drar skämt som bara vi själva garvar åt.

Glädjen finner inga gränser ibland. 🙂

Härliga, fantastiska Kicki! TACK för att du är du! Å GRATTIS än en gång!! 40 grymma år! ❤️

Idag har jag varit på sjukhuset å gjort EEG, ni vet som ett EKG fast på hjärnan. Det är en del av utredningen som görs på mig sen jag ”tappade” benen i vintras å allt det där andra konstiga som härjar ibland.

En tjej vid namn Linda gjorde testet på mig. Jag ville ta en bild på henne så ni fick se henne, men hon påstod sig vara ful i håret (vilket hon inte alls var).
Jag undrar hur hon tyckte min hårdag var… Haha! 🙂

En sån här mössa kanske man skulle ta å skaffa sig för speciella party-tillfällen. 😉

Hon var i alla fall väldigt trevlig, så nu hälsar vi till henne för hon skulle gå in här å titta.
HEJ Linda! 🙂

Tror ni på den? På bönens kraft?
Jag gör det. Eller ja… Jag tror i alla fall på en Gud som har makt att förändra det omöjliga till möjligt, det hopplösa till hoppfullt.

Jag har bara så svårt ibland att tro att min bön kan förändra en situation. Ibland känner jag mig mindre än en myra å tänker att ”tjänar det ens nåt till att jag ber om det här…”
Men det tror jag att det gör.
Jag tror att Gud snappar upp min bön fortare än vad jag hinner formulera den. Din med.

Jag har fått många meddelanden från människor som ber för min Pappa. Jag känner mig förundrad men inte det minsta förvånad över att så många människor bryr sig om honom.
Han betyder mycket för många.

Idag hade plötsligt värdena rättat till sig, han fick åka hem från sjukhuset idag! 🙂 Glädje! 🙂 Om allt går bra så ska han inte behöva åka tillbaka förrän om en månad.

Jag kan inte låta bli att tänka på bönens kraft… På alla röster som ropat från hjärtat å upp mot himlen.

Ikväll riktar jag ett tack. Från mitt hjärta. Upp mot himlen.

Samtidigt fortsätter jag att be. För allt det där som balanserar på en skör tråd. Det är så många som kämpar på olika håll nu. Vi får liksom hjälpas åt. Ropa åt varandra.