månadsarkiv: oktober 2012

Ensamhet när den är som bäst!

För en vecka sen åkte Henric upp till Skellefteå för att jobba i en vecka. Ska jag vara ärlig så bävade jag för detta lite innan, kände inte riktigt för att vara själv så länge. Jag har alltid förut trivts med ensamheten, men på grund av olika omständigheter så har jag den senaste tiden föredragit sällskap före ensamtid.

Men denna veckan har jag faktiskt fått känna ett lugn och en ro över att umgås bara med mig själv. Jag har lite kommit tillbaka till kärnan av vem jag är och vad jag faktiskt längtar efter.
Jag har passat på att myst med tända ljus (så till den milda grad att jag fått syrebrist), vältrat mig i tv-serier som jag blir glad av, stökat å bökat med allt som jag känt för, bakat smarriga kladdkakor, tagit sköna promenader å funderat över dåtid å framtid. Men framför allt har jag tagit mig tid till det som jag allra mest längtar efter, nämligen sången. Jag har suttit vid pianot mer denna vecka än vad jag gjort sammanlagt de senaste månaderna. Lyssnat inåt å uppåt å format texter å melodier. Ibland hör man inte tonerna förrän man låter det bli alldeles, alldeles tyst runtomkring.
Tacksam över denna vecka å vad den har gett mig!

MEN. Nu tycker jag minsann han kan komma hem! Ungefär 11 timmar kvar nu. Längtar!

20121031-152629.jpg

När rädslan tar vid

Det här med att ens Pappa åker in med ambulans till akuten å man själv befinner sig ungefär 130 mil neråt landet, det är ingen härlig upplevelse. Det är knappast härligare om man är på plats, men på nåt sätt känns det ännu jobbigare att man inte ens kan va där. Det senaste dygnet har jag gråtit, kippat efter luft å haft hjärtklappning. Jag är rädd om min Pappa.

Efter en sömnlös natt så åkte jag iväg till vårdcentralen där jag hade tid hos läkaren 08.15. Underbart ljuvlig tid… Jag såg nog ut som självaste Pomperipossa när jag klev (raglade) in. Minns knappt vad läkaren sa, men det var bra besked i alla fall. Typ att jag var nästan frisk. Skönt!

Bortsett från en promenad har jag inte gjort nåt idag, bara vilat.
Ikväll har jag dock haft en trevlig kväll tillsammans med Benjamin, en kompis jag lärde känna när jag gick på Korteboskolan. Vi har suttit på Twins å käkat god mat å pratat om allt möjligt. Skönt att komma iväg å tänka på annat.

20121030-230546.jpg
Tack Benjy för den goda maten! Å sällskapet! 🙂

20121030-230957.jpg
Skickar en STOR KRAM till Pappa som ligger på sjukhus å till Mamma som ligger sjuk i sängen hemma. 🙁 Krya på er!! <3

Jönköping är vackert idag!

Har varit ute å gått på en alldeles ljuvlig promenad idag! Önskar jag kunde gått i flera timmar, men i ärlighetens namn är min kropp så fruktansvärt otränad efter alla veckor i sjuktillstånd så jag känner mig som en gammal gumma. Men här får ni se lite av det jag såg idag i alla fall. 🙂

20121028-122443.jpg

20121028-122459.jpg

20121028-122530.jpg

20121028-122544.jpg

20121028-122623.jpg

Å för er som undrar vars Henric jobbar… Han är ljudtekniker i detta vita hus med oranga ränder. Inte dålig utsikt på arbetsplatsen. Inte dålig alls. 🙂

20121028-122900.jpg

Människor som rör vid andra människors hjärtan

Jag skulle vilja berätta för er om en vän jag har. En vän som jag lärde känna för ungefär fyra år sen, som jag fortfarande inte vet namnet på å som gör mig så glad i hjärtat varje gång jag träffar honom så jag skuttar fram resten av promenaden. För det är alltid på mina promenader som jag träffar honom. Det var så det började. Å så har det fortsatt.

Jag brukade se honom runt sjön när han körde i sin rullstol. Han körde ofta. Å jag gick ofta. Därför hade jag sett honom ganska många gånger å jag kunde inte låta bli att fundera vem han var.
En dag satt han vid vattnet å fiskade, så då gick jag fram å frågade om han ”fick nåt napp”. Jag fick fråga två gånger för han förstod inte att det var honom jag pratade med. Vi småpratade lite, men inte en enda gång tittade han upp. Jag fick aldrig känslan av att han ville att jag skulle gå. Men han ville bara helt enkelt inte möta min blick.
Vad som däremot slog mig när jag stod där, var hur alla människor runt omkring oss började bete sig väldigt märkligt. Det var mycket folk ute den där dagen och nästan samtliga som gick förbi vände sig om och tittade på oss. Ibland inte bara en gång, utan flera gånger. Jag började fundera på om jag hade fågelskit i håret eller nåt. Jag visste inte riktigt vem som gjorde bort sig. Var det jag eller var det dom? Nånstans gissade jag ändå att det inte var fågelskit i håret som det handlade om, utan att det hade att göra med att jag stod och pratade med den här mannen. Men varför…?

Några dagar senare så träffade jag en vän som bott i Jönköping många år, så jag passade på att fråga henne om hon visste vem den här mannen var å vad det var som gjorde att alla tittade så konstigt på oss. Vad visste de om honom som inte jag visste? Å som jag kanske borde veta?
Hennes svar gjorde mig tom: ”Jag vet egentligen inte mycket om honom, det enda jag vet är att det går ett rykte om att han har varit tvungen att trimma sin rullstol för att han är så tjock”.
Va….? Är det nån som bryr sig om det…? Det är väl väldigt fantastiskt om det går att trimma den så han kan ta sig framåt? Den där stolen gör ju så att han kan leva ett mycket mer händelserikt liv än vad han annars skulle kunna göra.

Kanske går det fler rykten om den här mannen. Kanske sägs det att han gjort nåt alldeles oförlåtligt. Kanske att ryktet om den trimmade stolen bara är en liten bråkdel. Eller kanske inte. I vilket fall så bryr jag mig inte.
Vi har haft många samtal sen den där första gången när jag frågade honom om han fått nåt napp. Vi har pratat om utbildningar, musiksmak och om hemtjänst. Han brukar säga att han tänker på mig när han lyssnar på musik på radion, eftersom han vet att jag sjunger. Det gör mig glad. Å när jag varit uppe i Norrland under en längre tid så kommenterar han att det var länge sen han såg mig.
Jag brukar se han från vardagsrumsfönstret när han kör förbi vårat hus å då tänker jag att jag skulle vilja bjuda in honom på fika. Men jag vet att han tar sig inte upp för trapporna till ingången. Jag hoppas att det till sommaren blir tillfälle att bjuda in honom i våran trädgård. Dit är det inga trappor. Det enda som krävs är att det är uppehåll.

Men vet ni vad som rör mig mest när det gäller denna människan? Det är hans ögon. De där ögonen som till en början aldrig ville möta mina. Men som med tidens gång faktiskt har vågat göra det. Ögon fyllda av skam. Men också av en oerhörd värme och vänlighet. Ögon som berättar om ett liv som du och jag inte har en aning om.

Jag vet inte vad den här mannen har varit med om. Jag vet inte vad han bär på och jag vet inte vilka han har runt om sig. Jag vet inte heller hur andra tittar på oss längre när vi stannar och pratar. Jag vet inte det, för jag bryr mig ingenting om vad de tycker. Jag är bara så oerhört glad att denna människan kommit i min väg. Att jag vågade gå fram den där dagen och att han vågade släppa in mig.

Det finns så många människor som – om vi bara vågar gå fram till de – kommer beröra oss med sina hjärtan. Oftast är det de som ingen ser. De som ingen VILL se. Oftast är det DE som förändrar oss på insidan. Lämnar avtryck. Gör intryck.

20121026-153057.jpg
Jag har avtryck i mitt hjärta från människor som gjort att jag många gånger känt mig mer rik än vad alla pengar i världen kan göra.

Jag ser det snöar!

Jajjamännsan. Här åxå.
Jag är ingen stor snöfantast. Det är ingen överdrift om jag säger att jag på riktigt har hatat snön. Faktum är faktiskt att när jag tog mitt pick å pack å drog till Jönköping för snart 7 år sen så var just hatet till snön en stor anledning. Jag ville slippa den norrländska vintern för en gång skull. Men tänk så fel jag hade! Just den vintern så slogs det både köld å snörekord i just Jönköping! Vättern frös till is å smålänningarna drog glad i hågen ner till Vätterpölen för att åka skridskor. Själv drog jag ner persiennerna å satt med jacka å mössa inomhus å klagade på att det var alldeles för kallt. Muntert va? 😉

Nu när det gått några år, så har jag faktiskt lärt mig uppskatta snön litegrann. Det kan va både mysigt å vackert. Men det räcker med 2-4 veckor, sen vill jag se asfalt igen!

Vet ni om att det snöade dagen före jag tog studenten? Jajjamännsan…
Vad jag hade på mig när vi sjöng ”För vi har tagit studeenteeeeen!!”…?
Kortklänning å lovikavantar!

20121025-171000.jpg
Såhär ser det ut på våran gård just nu.

Sanering å brödbak

Den här dagen har gått åt till att försöka ställa tillbaka livet till det friska å normala. Jag har städat (sanerat), tvättat å bakat bröd. Jag känner mig inte så kaxig i benen efter den här ofrivilliga dieten, så det var lite vingligt när jag gick ut på en liten promenad. Men ack så skönt! Ljuvliga dofter å skön luft!

Brödet som jag bakade var ett recept som jag fått från min svägerska. Hon är kunglig på att baka å laga mat å har nån slags vision om att jag åxå en dag skulle kunna bli det. Härligt med positiva människor som tror på det omöjliga! 😉
Men det blev i alla fall ganska gott det här, även om det inte ser så mycket ut för världen. 🙂

20121023-211653.jpg

Magsjuka

I fredags natt kom magsjukan på besök med besked. Fy rackarn, det finns inget som är så ångestladdat som det. Tänker inte ge er några detaljer, jag kan bara säga att det var några riktiga mardrömstimmar. Känner mig piggare nu, men har fortfarande svårt att få i mig nåt ätbart å mår väl inte som en prinsessa än.
Försöker hålla mig undan Henric så mycket som möjligt, eftersom han åker till Skellefteå på onsdag å det är inte läge för honom att bli sjuk nu.

Känner mig lite uttråkad å instängd. Längtar ut. Får nöja mig med att titta ut genom fönstret ett tag till.

20121021-170854.jpg

Tzatziki all over the place

Precis innan Henric skulle åka till jobbet idag så bestämde han sig för att ta sig en liten svängom med mig i vardagsrummet. Han sjöng högt å vevade ivrigt med armar å ben. Vad han för en sekund hade glömt var att jag höll i en burk tzatziki som jag precis var på väg att ställa bort. Jag försökte påpeka det, men skrattade lite för mycket för att det skulle kunna formas till ord… Å swisch sa det bara, så låg den där tzatziki-burken på golvet. Helt plötsligt hade vi vitlöksstinkande yoghurt på mattan i hallen, mattan i köket å soffan i vardagsrummet. Sen när började tzatziki flyga så långt å så fritt???

”Oj”, sa Henric å åkte till jobbet.
”Ja oj”, sa jag. Å tittade runt på det som nyss var så fint polerat.
Tur ändå att jag är en hejjare på att städa.

Att vi aldrig lär oss alltså. Det brukar sällan sluta bra när vi dansar, haha. Som den där gången när Henric råkade slänga in mig i ett staket på Pite Havsbad. Vi buggade å jag tyckte vi var typ Piteås bästa danspar. Tills vi skulle göra nån snurrvariant å Henric tog i för kung å fosterland. BRAK sa det bara! Å där låg jag å sprattla i nån vedhög. Publiken drog efter andan, men pustade ut när jag klev upp å skrattade mitt högsta häst-garv. En mycket festlig kväll med några blåmärken som minne. 😉

20121019-141941.jpg
Min danspartner in crime!

Överraskningen som blev fiasko

Efter jag varit hos jobbcoachen (som faktiskt verkade riktigt bra), så gled jag ner till A6 för att vänta in Henric.
Jag var klar 17.15 å eftersom Henric skulle sluta 18.00 så tänkte jag överraska honom med att hämta honom då, så han skulle slippa gå hem. Sagt å gjort, jag strosade omkring på köpcentret pratandes i telefonen med min syster i väntan på att klockan skulle bli hämtdax.
Strax före klockan 18 så ringde jag å skulle säga att jag skulle hämta han. Men vad möts jag av i luren?
”Vars är du?? Jag är hemma. Jag slutade en timme tidigare å gick hem för att överraska dig, men du är ju inte här?? Har försökt ringa, men det är ju bara upptaget hela tiden.”

Men WHAT?!!
Hur ofta händer en sån sak? Det var bara att åka hem, haha.

20121017-215859.jpg
Nästa gång vi ska överraska varann ska vi tala om det i förväg så det inte blir nå missförstånd. 😉

Ta mig härifrån!

Den här sjukan gör mig GALEN! Med undantag för några dar (5 stycken för att vara exakt, men utspridda över hela fältet) så har jag nu varit sjuk i tre veckor, jag tror rackarn i mig jag är inne på fjärde.
Till en början var det lite mysigt. Ni vet, man kan softa, käka glass, bli gischad i håret å äta goda halstabletter som karameller. Men det där går ju snabbt från att vara mysigt till att bli långtråkigt (förutom att bli gischad i håret, det blir man aldrig less på!).
Dessutom det där att man börjar svettas så fort man reser sig upp, för att ett tag senare börja frysa å skaka… Jag vet inte… Jag tycker bara att det är så totalt ovärt.
Idag har jag i alla fall ett möte inbokat med en jobbcoach. Han ska lära mig allt han kan om hur jag på bästa sätt får ett jobb. Hoppas jag. Eller så är det bara så att jag har ett möte inbokat där för att HAN ska ha ett jobb. Nåväl. Det betyder ju att en av oss får pengar i alla fall. Å att jag får lite socialt umgänge i en timme.

Jag har till å med duschat idag. Å dragit på mig stelbyxorna (jeansen). Kände att de rosa mjukisbyxorna inte riktigt skulle vara till min fördel när jag ska visa mina söka-jobb-talanger…

20121017-142452.jpg