Jimmy Åkesson är sjukskriven på grund av utbrändhet å vips så förvandlas världen till häcklare å hatare.
Kommentarerna haglar till höger å vänster å samma människor som just proklamerat ”inga rasister på våra gator!” å ”alla är lika mycket värda!” har nu i stället börjat nån slags kampanj som går ut på att bedöma, döma å kritisera Jimmy Åkessons hälsa.
Det heter att han ”minsann så lägligt blivit utbränd så han kan få lite sympatier”, eller att ”om man ger sig in i leken får man leken tåla”.
Man vickar på huvudet å tycker att Herr Åkesson nog borde ha lite större koll på sitt ”så kallade psyke” innan han med hull å hår försöker ta över Sverige, för ”uppenbarligen var det en alldeles för tuff uppgift”.
Jag vill på intet sätt ha med Jimmy Åkessons å Sverigedemokraternas politik att göra, jag tycker att den är bortom rim å reson. Det finns så mycket som det partiet står för som jag inte ens vill ta i med tång. Å därför vill jag ju självklart inte att de ska styra vårat land.
Men det har ju absolut ingenting med Jimmy Åkessons hälsa att göra. Eller hans stora värde som människa.
Att han är sjuk, att han är så slut i ande, kropp å själ så att han just nu inte orkar ta sig an livet som han brukar, det ger väl varken mig eller någon annan rätt att bedöma å döma som om vi vet precis hur det är?
Som att våra spekulationer är så mycket viktigare än hans riktiga upplevelse.
Om Jimmy Åkesson skulle gå å dö nu (av nån anledning som jag inte vet), heter det då att ”synden straffar sig själv”? Att ”som man bäddar får man ligga”, eller kanske han helt enkelt ”får det han förtjänar”?
Var går gränsen för dessa hårda ord?
Att vara utbränd är ungefär som att brinna inne. Fast man hela tiden är vid medvetande. Om det är det han upplever just nu, ska vi då gå dit å hälla på mer bensin?
Orden ”alla är lika mycket värda” faller platt. Så fruktansvärt platt.
Det där varma å godhjärtade känns bara stelt å fruset. Omänskligt.
Värdet i en annan människa tycks bara gälla under vissa premisser.
Vissa människor.
Tydligen är det så att den som mobbar, den mobbar man tillbaka.
Den som slår, den slår man ännu hårdare.
Att vända andra kinden till verkar överhuvudtaget inte aktuellt.
Min fasta övertygelse är att om vi bemöter ondska å hat med samma medel som det är uppbyggt av, då kommer vi fyllas av det medlet illa kvickt.
Det kommer nå varje vrå i vårat inre.
Förresten.
Om det är nån gång som vi människor förändras å omvärderar livet å våra grundvärderingar, så är det i tider av kris. Sorg, smärta å sjukdom har en förunderlig effekt på människans inre.
Det kan absolut göra oss hårdare å kantigare.
Men väldigt många gånger fyller det oss med en ödmjukhet vi tidigare inte bar på.
Det kanske låter galet. Förmätet.
Men jag tänker knäppa mina händer å be att det som Jimmy bär på på insidan ska få vändas till nånting bra.
Nånting kärleksfullt. I ödmjukhet.
Å att alla ord som kastas just nu, inte ska skada honom mer.
