Det har tagit lite tid för mig att smälta dagarna på sjukhuset. Allt gick så långsamt, men ändå så intensivt. Eftersom jag kom in under en långhelg så fick jag dessutom träffa fler (å andra) läkare än vad jag annars skulle ha gjort. På gott å ont.
Man är i ett så grymt underläge som patient. För det första är man inte den personen som man vanligtvis är. Jag är oftast glad, sprallig men med skinn på näsan. Men där kunde jag till en början knappt få ur mig ett ord. Det kändes så sjukt allting.
Där låg jag på avdelningen för stroke å medicin. I stort sett alla (med några få undantag) hade passerat 70-årsåldern. De kämpade med sitt. En del kunde inte andas. Några kunde inte prata. Många av de kunde inte gå. Å jag varken fick eller kunde hjälpa till.
Jag trodde att jag kunde (å det var det här jag hade så svårt med till en början, jag var chockad över vad som hände i min egen kropp, men jag kunde inte förstå att jag var en patient där, som alla andra. Därför tyckte jag i stället att jag kunde hjälpa de andra.), men varje gång jag ställde mig upp så var det ju bara den där ”lilla detaljen” att jag inte kunde gå.
Nu i efterhand så är jag så glad att den läkare som var först ut var åxå den bästa läkaren. Han var bara där tillfälligt under helgen (jobbade annars i Umeå) men det är tack vare honom som det tog lite fart.
Specialist inom fyra områden, vänlig, noggrann, lugn, tydlig å tålmodig. Jo, jag tackar!
Han gjorde noggrann undersökning där han konstaterade att jag hade sensoriska bortfall. Det innebär att jag KÄNNER mig muskelsvag eftersom det domnar (ni vet ju hur det är när foten somnar om man suttit på den tex), men jag ÄR inte muskelsvag. Han sa att sättet som framförallt mitt högerben reagerade på visade på att det kan vara något neurologiskt. Han var väldigt tydlig med att jag skulle få träffa en specialist, borrade in ögonen i mig å sa ”Det här kan ingen allmännläkare hjälpa dig med!”
Bra där! Det är ju det jag har sagt i ungefär 1,5 års tid nu.
Vidare så sa han åxå att det fanns lite problem med mitt blod å att fler prover skulle tas. Dan efter så knatade han in på min sal å sa (det fina var att den här mannen var blod-specialist. Tack Gud!) att det KAN handla om en blodsjukdom (som inte är cancer) å att det INTE fanns något spår av cancer i blodet.
Å ungefär DÄR brast det för mig å jag sträckte ut mina armar för att kunna krama denna fantastiska människa som kom med det beskedet. Två gånger var jag tvungen krama honom.
Den pressen, att inte veta vad det är. Å alla tankar som snurrar runt… Då är det helt fantastiskt att höra från en människa som dessutom är specialist inom området att ”det finns inget cancer i ditt blod.”
Tack.
Å mitt blod verkar ha rättat till sig, för de senaste proverna var bra. 🙂
Hur som helst. Jag fick träffa en neurolog, som verkade gullig å dessutom väldigt duktig. MEN. Hon kunde inte svenska. Men ryska kunde hon. Synd bara att jag inte förstår det språket.
Å det var ungefär allt här bara barkade.
Jag kan inte redogöra så mycket vad som hände, men summan av kardemumman var att hon sa: ”Det här kan vara MS. Det här är inte MS. Jag måste försäkra mig om att det här inte är MS. Nej, nej. Det är inte MS”.
Både jag, Henric, resten av min familj å överläkaren kände oss en aning förvirrade.
Å överläkaren skrev en ny remiss till neurologen i Sunderbyn med en önskan om att jag skulle få träffa en annan neurolog. Å det är vad jag väntar på just nu.
Jag ska även få komma till ögonkliniken eftersom krånglet med ögonen fortsätter. De blev dessutom värre när benen blev värre. Jag såg suddigt å upplevde att avståndet till golvet blev mycket kortare. Golvet kom högre upp, därför försökte jag lyfta benen mer, men de gick ju inte att styra.
Mitt i allt detta så har jag ju då en nära vän som dessutom just nu jobbar på neurologen i Umeå. Å jag kan säga att om det inte vore för henne så vet jag inte alls hur detta hade gått. För hon har hjälpt mig så grymt mycket. Dels genom att förklara å även ibland bekräftat det läkarna sagt. Men sen åxå genom att hjälpa mig bena ut det som faktiskt blev fel. För det finns bitar som blev riktigt, riktigt fel. Å det är det jag menar med att man står i underläge som patient. Man förstår inte vad som händer å därför vågar man inte säga nånting.
Men där har Emma klivit in å matat mig med en massa fakta å en MASSA pepp, så när jag väl fattade vad som stod på så var jag tillbaka till mitt gamla vanliga jag, med skinn på näsan å många bra läkartermer som Emma lärt mig. 😉
De två sista dagarna på lasarettet var så sjuka, så ni skulle inte tro mig om jag berättade det. Jag är bara så glad att jag faktiskt hade vittnen som såg å hörde, annars skulle jag inte ens tro det själv.
Om jag känner att jag vill, så kommer jag dela med mig av det senare. Men just nu vill jag bara fokusera på det som är viktigt. Jag ska självklart anmäla händelserna å jag har behov av att prata om det ibland – men inte i min blogg. Inte nu i alla fall.
Sen vill jag mest bara fokusera på att förstå å få veta vad det är som är fel i kroppen.
Just nu mår min kropp ungefär som den gjorde innan mina ben slutade fungera.
Jag kan gå precis som vanligt (dock har jag fortfarande inte vågat gå några längre sträckor, jag blir fort trött om jag står för länge, därför vågar jag inte ge mig ut långt på egen hand).
Det värker i mina ben när jag varit aktiv å det domnar från å till i främst höger kroppshalva (från ansiktet ner till foten), men ibland även vänster fot å ben.
Ögonen ser jag suddigt med till å från å jag känner ofta allmänt obehag i de.
Där är jag just nu. Med målet att ta en dag i taget. Måtte de hitta vad som är fel!
Under tiden så tar jag mig an den där utmaningen igen. Att leva livet allt jag kan med det jag har!
