Ni vet, när man inte vill bli tillsagd av nån annan, man vill visa att man reder sig själv. Det händer hela tiden, häromdan hände det hos oss.

Henric ställer sig å ska laga mat till sig själv lite snabbt innan jobbet. Han plockar fram köttfärssåsen ur kylskåpet å jag säger att ”den där ska du INTE äta, den är gammal som gatan”, varpå han svarar hurtfrisk ”det är inget fel på den här, jag ska äta upp den!”
Jaja, tänker jag å fortsätter vidare med mitt…

Han kokar pastan.. (Vårat durkslag är helt borta från flytten, vi hittar det ingenstans! Å varje gång Mr.H ska sila ut vattnet från pannan med hjälp av locket så säger jag ”Akta nu så inte all pasta åker ner i vasken”.. Varje gång svarar han lika självsäkert ”det är nemas problemas det här!”)….
Ok.
Den här gången sa jag ingenting.
…tills….
PANG!
– Neeeeeeeeej!!!!!
– Vad hände? (Frågade jag, men visste redan svaret)
– Pastan åkte ner i vasken…
– Jaså, säger du det…
– Mm…

Gav förslaget att han skulle steka upp lite pytt i panna i stället.
– Nä. Jag ska ha spagetti å köttfärssås! Jag sköljer av pastan!

Haha, jag skrattade å fortsatte återigen med mitt…

…en stund senare kommer jag in i köket å tittar på tallriken som han äter från. Där ligger enbart den avsköljda pastan å lite ketchup.
– Hallå, skulle du inte äta köttfärsen till?
– Jo… Men jag smakade på den å du hade rätt, den var inte så fräsch…
– Haha. Ja… Vad var det jag…
– Tyst!
– …sa…

🙂

Vilken fantastisk värdinna jag är!

Henrics Mamma sov över hos oss i natt eftersom hon skulle på kurs i Luleå igår å idag. Jag var fast besluten om att stiga upp klockan 07.00 å servera frukost åt henne.
Klockan 09.00 vaknade jag å jag såg inte till ett spår av henne…
Bra jobbat, Hanna! Man kanske skulle bli värdinna till olika event här i stan… 😉

Förhoppningsvis gick det ingen nöd på henne. 😉
Dessutom var Henric en exemplarisk son å steg upp med henne. 🙂

Blev inringd på jobb idag, har fått jobba åt mina favoriter på Berggatan! Det kallar jag livskvalité!

Glädje att sätta sig i bilen för att få vara med de!

Fick ett sms från Ingela idag, en härlig människa som jag jobbat med. Hon undrade om jag ville ta en lunch med henne å det ville jag ju förstås! 🙂
Vi pratade, pratade, pratade. Åt å fikade. Skrattade å pratade ännu mer. Till slut märkte vi att det var tyst runtom oss å att det var alldeles mörkt ute. Vi tittade på klockan å insåg att den där lunchen som började kl.13.00 nu sprungit fram till 17.30! Haha! Det kallar jag redig lång-lunch! 🙂
Va härligt å vilken lyx det är att kunna ägna en hel tisdags-eftermiddag till nåt sånt roligt å befriande! 🙂

Glömde dock bort att ta bilder eftersom vi pratade non stop, så ni får en vanlig ego-bild av mig. 😉

Tacksam över min dag! Hoppas du åxå har nåt att vara tacksam över idag!

Den där soffan som ska förvandlas till sängram är under arbete. Ikväll har vi skrapat å sandpapprat. Den röda färgen sitter ju som berget! (Men uppenbarligen lossnar den för jag SNYTER rött damm nu, haha)..
Ljuset är väldigt gult så bilderna blir lite missvisande i färgen, men ni fattar ändå. 🙂

Jag hoppas slutresultatet blir bra. Just nu är sovrummet det där rummet vi alltid stänger dörren till så vi slipper se misären, det är verkligen ingenting som är klart i det rummet.

Nåväl. Jag tänker knoppa in nu. Önskar er en god natt!! ❤

En sån dag idag. När allt det gråa utomhus kryper in genom väggarna. Då tycker jag man får ta en paus. Med rykande varmt kaffe, en filt i soffan, tända ljus å en TV-serie.

Min kompis Kicki brukar uttrycka sig så. När jag säger att folk kan skratta ibland å tycka det är lite fånigt att man gör ett husdjur så viktigt. En liten ullboll som man tycker så mycket om.
Då tittar hon på mig med sina stora bruna ögon. Åsså säger hon: ”Men det är ju självklart att han är så viktig, Hanna. Det är ju en vän i livet”.

Å ja. Visst är det så!

Han är en vän i livet.

I väntrummet hos veterinären idag så utspelade det sig en mycket märklig scen…
Jag satt å väntade på att få komma in med Malte å en plats längre bort sitter en kvinna med sin hund.
Hunden inser ganska snabbt att det är en kanin i buren som jag har vid mina fötter å sätter igång en kampanj för att få sätta tänderna i denna sötnöt…
Då kan man ju tänka att kvinnan som äger hunden tar sitt ansvar å tar bort hunden därifrån… Nä då. Hon låter den komma nästan ända fram till buren å säger: ”Ja, lilla Blodhund. Sådär ja, lilla Blodhund”. (Redan där tänker jag att ”hm…har den inget namn? Eller är det kanske jag som gör fel? Jag kanske ska börja kalla Malte för ”tjocka franska vädur””…)
Så vänder hon sig till mig å säger: ”Den här hunden är van att jaga räv bland annat. Så hon skulle nog tycka om en kanin åxå”…

Jag log lite falskt å tänkte i mitt stilla sinne: ”Jag har stålhätta på mina skor, kära du. Ifall du undrar.”

Inne hos veterinären gick det bra å när vi kommer ut så står kvigan kvar med sin BLODHUND… Den börjar återigen skälla, gläfsa å kasta sig mot Maltes bur.
Å nu mina vänner, nu kommer det sjukaste!
När jag har betalat å ska gå ut så vänder sig kvigan/kossan/grisen mot sin man å säger: ”Hunden vill gå efter den där kaninen.”
Å vad gör han?? HAN TAR KOPPLET Å GÅR MED HUNDEN EFTER MIG FRAM TILL BILEN!!

Till er som ägde hundstackaren: Jag beklagar verkligen eran avsaknad av IQ. Hoppas det reder sig för er.

Vad jag gjorde? Jag körde hem. Inte lönt att spendera tid med de där.

Han lever rövare på morgonen. Krafsar på sin dörr å ska prompt ut. Man stiger upp i ottan för man tänker att han vill springa av sig…. Han tar ett varv i soffan, ut i hallen å sen tillbaka till sitt rum. Åsså sträcker han ut sig i sin egen dörröppning.

Ja… Varför motionera när man kan…vila. 🙂

Det mest intressanta för denna dagen utspelade sig nyss ute på parkeringen. Den icke upplysta parkeringen. Allt jag ville var att gå in å äta min choklad. Men i stället hällde jag ut hela mitt väsk-innehåll. På parkeringen. Under bilen.

Jag är så talangfull!