Den där balansen (återigen: Genom allt)

Det där om att balansera. Att vara ärlig å äkta i det man gör å i det man är. Att bara vara sig själv, rätt å slätt, kan vara en konst i sig.

Jag tänker på det ofta i å med att jag har den här bloggen. Jag har ingen särskild agenda, mer än att skriva om livet, så som det ser ut. Genom allt. Om med å motgångar. Om det färgstarka å om det gråa. Jag vill inte få det att framstå på nåt särskilt vis. Eller slå in på en väg som bara ger den ena delen av livet. 

Det är vad det är liksom. Livet. Å om det finns nån som kan bli peppad, inspirerad, glad, eller bara få känna när den läser min blogg, så känns det bra å värt.

Men jag kan tycka att det är svårt att balansera, för mina dagar pendlar så oerhört. Jag kämpar så fruktansvärt mellan varven med det sjuka, den fruktansvärda tröttheten, värken å den funktionsnedsättningen som det faktiskt innebär. Men jag känner åxå så mycket glädje. Sån innerlig å äkta glädje. Över det liv jag har. Dom människor som finns runtom mig å som kommer i min väg. 

När jag skriver om kampen så är jag rädd att hamna i nåt slags offer-hål. Göra det till min identitet. Eller snarare, att andra ska göra det till min identitet. Det är inte så jag menar. Men kampen är en del av min vardag. 

Å när jag skriver om glädjen kan jag känna oro över att framstå som glättig eller nån som bara ska låtsas vara så positiv hela tiden. Men för mig är det så på riktigt som det kan bli. Jag är så oerhört tacksam över att jag så ofta får känna sån glädje i mitt hjärta, trots kampen. Jag vet att det inte är alla som gör det. 

Idag har allt handlat om att hitta just balansen. Att hitta ett andningshål för att stå ut minut för minut. Att inte tappa greppet eller hamna i tankar som att ”det här kommer aldrig bli bra”. Kroppen har känts så sjuk, så sjuk. Jag har med jämna mellanrum suckat högt: ”Jesus…hjälp mig!”

Såna här dagar skrämmer mig. Oroar. Jag grips av panik. 

Men av någon outgrundlig anledning (jag tror det kallas nåd), så har jag ändå fått känna obeskrivlig lycka idag åxå. 

Jag fick besök av min käraste Sandra. En av dom bästa jag känner. Hon kom med mat å kladdkaka å glass. Vi pratade om livetlivetlivet. Å nu när hon har gått så är känslan i mitt hjärta lättad å glad. 


Jag har så många fina i mitt liv. Jag är inte ensam. Å jag tror det är en stor anledning till att jag känner så mycket glädje även tunga dagar. 

Men det hindrar mig förstås inte från att önska mig friskare dagar. Jag faktiskt hatar att vara i det här skicket. 

Å nu kom Henric in genom dörren efter slutförd show. Å han är ytterligare en person som jag är glad att ha i mitt liv. 

Å ja…dom där suckarna till Jesus..? Jag tror dom gör verkan. Jag tror att han hör. 

2 reaktion på “Den där balansen (återigen: Genom allt)

  1. Margaretha

    Men så fint skrivet – känner igen mig i det du skriver (fast jag inte kan uttrycka mig lika bra som du gör)! Därför blir det så starkt och så skönt att få läsa om dina suckar, känner igen dom, suckarna som jag också tror att Han hör. Jag tror att du har en stor uppgift i att skriva till uppmuntran och tröst för många!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *