Jag vaknade upp till en dag där ingenting funkar. Då kroppen bara protesterar å endast godtar viloläge. Så otroligt besviken. Jag hade inbokat två favoritsaker – sjukgymnastik å date med en efterlängtad vän – men fick avboka båda sakerna. 

Såna dagar har jag svårt att hålla besvikelsen borta. Å ofta blir jag så oerhört arg.

Det sägs ju att ilska inte är en riktig känsla, att det liksom bara är ett symtom på nåt annat. Att man i själva verket egentligen är ledsen, besviken eller nån annan ”riktig” känsla…

För mig är ilskan nåt verkligt å riktigt. Å nåt väldigt bra, många gånger. Ilskan får mig att stå upp för mig själv å mitt liv, gång på gång. 

En sjuk kropp kan vara nåt som hindrar å hotar oss. Men det kan åxå finnas annat som hindrar oss att leva ett fullvärdigt liv. Jag har många gånger stött på hinder som hotat mig som person. Människor, möten å situationer som har kränkt mitt väsen. Jag har upplevt att just ilskan är det som har rest mig upp gång på gång.

Oavsett om det är sjukdom eller annat elände, så tror jag att ilskan (om vi använder den rätt) kan vara ett fantastiskt vapen för en orättvis situation. 

  
Vad tror du?