Usch, va trött jag var i morse när klockan ringde! Jag snoozade så länge jag kunde innan jag klev upp å åt min gröt-frukost framför morgon-tv. Klockan 09.00 var jag duschad, sminkad å klar för att åka iväg å spela på en begravning. Mördartid för en trött röst! Men det går det med.

Glad i hågen åkte jag sen hem. Men där möttes jag av en ledsam syn… Ambulans å polis var på plats hos en av grannarna. Å efter ett tag kom kollegorna från begravningsbyrån som jag just lämnat å hämtade henne. Min vän Lisbeth har gått bort. Så sorgligt. Å så märkligt det är det här med liv å död. Så nära. Det går liksom hand i hand. Det går inte att skilja åt. Ena stunden finns man. Andra stunden inte längre… Jag bär på hoppet å tron att vi en dag får ses igen, vi som skiljs åt här på jorden. Å det gör hela skillnaden tycker jag. Även om sorg är fruktansvärt smärtsamt för dom det drabbar. Sorg ska aldrig förnekas, då växer den bara. Jag tror den blir mindre svår att bära när vi delar med oss av den. Jag tänker på Lisbeth ikväll å hennes närstående. Deras sorg. 

Å till nåt helt annat… (Livet är ju så, det liksom rullar hela tiden, man får vara med om det stora å det lilla…) I eftermiddag så blev jag så oerhört sugen på kladdkaka. Funderade ett tag å bestämde mig för att sno ihop en till mitt fika. Å tur var väl det! För det plingade på dörren medans jag bakade den å där var Mamma å Pappa! 🙂 Dom kom med blommor å fika, helt oväntat. Fikat satte jag i frysen till en annan gång å bjöd dom nu på varm kladdkaka å glass å kaffe. Mysigt med besök! 

  
Nu ska jag krypa ner under täcket å känna tacksamhet över denna dagen. Jag önskar dig en god natt. ❤️