Måtte övning ge färdighet…

När jag var liten var jag grymt fokuserad i det jag tog mig för, framför allt musiken. Jag hade stora drömmar å mål å jag kunde inte se nån anledning till att dom drömmarna å målen inte skulle gå i uppfyllelse. Ville jag nåt så såg jag till att det blev så helt enkelt. 

Sen blev jag äldre å stötte på patrull. Jante-lagen. Lättja. Å diverse andra saker som störde mitt fokus. 

Såhär ”hundra år senare” så bär jag fortfarande en känsla av att ingenting är omöjligt. Förutom vissa saker. Såsom pianospelandet. Det är ett välda patrullande i mitt huvud när det gäller det!

Jag har alltid sett pianospelandet som ett nödvändigt ont. Enklare att kunna spela själv helt enkelt. Men jag har aldrig tyckt mig kunna det. Men så har jag gått å grunnat på en tanke länge nu. Jag står i startgroparna av att spela in nytt material, låtar som jag jobbat med under hösten. Å jag funderar vem jag ska leja som pianist. Men så gror den där tanken om att ”jag kanske borde ge mig på att spela själv…då blir det ju mer mitt eget uttryck…”. 

Å jag vill inte ens säga det högt. För jag tänker liksom att det är dömt att misslyckas. Jag sätter upp en hel massa hinder i mitt huvud. 

Men skit i det. Nu sitter jag här vid pianot å tragglar. Försöker lära mig spela till klick, som jag ALDRIG kunnat. För att sen kunna spela in.


Går det lära en gammal hund att sitta? Eller ska jag ringa ett proffs på en gång i stället? 😂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *