Det tror jag händer när man ber

Alltså, detta fruktansvärda som händer i vår värld, nu senast i Paris. Det kryper närmare å närmare. Blir mer å mer verkligt. 

På Facebook, Instagram, Twitter å andra sociala medier så florerar en hashtag vid namn #prayforparis (be för Paris) som man kan skriva för att visa sitt stöd för dom utsatta. 

För många innebär nog #prayforparis att skänka en god tanke, att visa gott. Vilket jag tycker är helt fantastiskt i sig. Allt det goda är bra. Men att göra det som verkligen står… pray…alltså att be. Det tror jag för nåt väldigt stort med sig. 

Kanske det inte känns så… Kanske man ber å ber å inget händer. Kanske det känns lönlöst å kanske man vill ge upp. Men jag tror att det händer.

Hur mycket ondska det än florerar just nu i vår värld så tror jag att vi kan göra skillnad med vår bön. 

När jag för flera år sen började besöka fångarna på Tidaholmsanstalten å sjunga för dom, så fick jag vara med om stora saker, att få stå på helig mark å sjunga mina sånger för sargade själar. 

Under resan dit (som tog ungefär 45 minuter) så brukade jag alltid be en specifik bön. Min bön var alltid att fångarnas hjärtan skulle öppnas upp för sångerna, att sångerna skulle röra vid deras hjärtan å förändra nånting. Orden var alltid specifika: ”Jag ber att du ska öppna upp deras hjärtan”…

Kanske kan tyckas både naivt å samtidigt som att jag drabbats av storhetsvansinne? Men för mig handlade det aldrig om storhetsvansinne. Inte när det gällde det. Därför för mig var det självklart att det inte var jag som skulle stå för under å stordåd. Det var Gud som skulle göra det. 

Så dit åkte jag. Gång på gång. Gick genom murar å säkerhetskontroller. Mötte dom som satte av sitt straff på livstid. För handlingar som dom flesta av oss bara sett på film. 

Jag sjöng mina sånger för dom, gång på gång. Alltid med samma bön om att Gud skulle öppna upp deras hjärtan så dom kunde bli förvandlade av det som fanns i texter å toner. 

Det var sånger som jag skrivit i min ensamhet, utifrån mitt trasiga liv som jag bar på. Det var sånger om hopp, sånger om hur Gud burit mig ur det mörkaste mörka. Å jag hoppades att det på något sätt skulle nå dom…

Åsså hände det till slut… Efter många resor dit. Många toner. Många möten. När jag sjungit klart för kvällen så ställer sig en av fångarna upp. Den längsta, största å mest tatuerade. Pekar med hela handen å fullkomligt ropar: ”Du!! Du måste sjunga igen! Det händer nåt med mitt hjärta när du sjunger! (Åsså tog han med sin hand mot sitt bröst) Jag vet inte hur jag ska förklara det…men du öppnar upp mitt hjärta när du sjunger!”

Han sa det. Precis dom orden som jag bett under varje resa dit. Hans hjärta öppnades upp. 

Jag kommer aldrig kunna förklara känslan som var när jag var där. Jag vet bara att det så många gånger hände stora saker. Å det hade inte med mig att göra, det är jag säker på. Jag är absolut säker på att det var Gud. 

En annan gång kom en av fångarna med ett papper i handen å bad försiktigt: ”Skulle du kunna skriva ner den där sången om hur Gud förde dig ut ur mörkret? Jag skulle vilja sätta upp den på väggen i min cell…”

Vad jag menar är att jag tror det händer stora saker när vi ber. När vi ställer oss till förfogande å blir redskap för Gud, då välsignar han det på ett sätt vi aldrig skulle klara av med egna medel. 

Å så tror jag det är även med denna fruktansvärda ondska som just nu är så tydlig. Jag tror det gör skillnad om vi ber. Om vi alla går ihop å ber. Jag tror vi kan få se förändring då. 

  
Jag knäpper mina händer. Jag är ingen storfräsare när jag ber. Men man behöver inte vara så stor i orden faktiskt. Det kan räcka med en suck, om man inte orkar mer. Han hör den sucken. 

Prayforparis. Å för resten av världen. ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *