Gråt å tandagnissel

Det har varit en tuff vecka, med gråt å tandagnissel rent ut sagt…

Jag blev tvärsjuk med fruktansvärd halsont  å det i sin tur innebar inställda spelningar, total tystnad å en ofrivillig ensamhet med bara tankarna som sällskap. Dom har gått runt, runt denna vecka. 

Det är ju nu inte halsontet som plågat mig som värst förståss. Det har varit dom där tankarna om framtiden, om hur det ska bli å var jag står just nu. För en sketen förkylning får vi ju alla dras med såhär års. Men den där vetskapen om att inte kunna göra det man vill i full utsträckning, att så lång tid redan gått åt till begränsningar å att framtiden åxå måste tas hänsyn av dom där begränsningarna, DET har molt runt i mitt huvud denna vecka. 

Jag har gråtit, åh vad jag har gråtit. Jag har kämpat mot dom där trollen i mitt huvud som säger att jag inte kommer bli nåt. Att jag inte är nåt. 

Jag har tittat bakåt, vänt å vridit på varje sten. Undrat om jag kunnat göra nåt annorlunda? 

Idag har jag fått träffa en läkare som var så bra, så bra. Sådär så jag kände att nånting inom mig lappades ihop under besöket. Förutom att han kunde förklara symtomen så jag förstod (alltså, nu pratar vi inte förkylningen här, vi pratar ME) så kunde han även hjälpa mig med just tankarna. Att få mig lite på banan igen å tänka bortom begränsningarna. Att inte låta dom ta för stort fokus. Hurra! Tack för det, doktorn. Jag var så lättad när jag åkte därifrån. Efter det åkte jag till Mamma å Pappa å fick stora doser av mat, fika å omsorg. 

Nu ska jag vila. Till kropp å själ. Ta nya tag.

  
Jag känner mig lite mörbultad efter den här veckan. Men äntligen lite hoppfull igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *