Har ni tänkt på att ett enda ord, en doft, en plats eller ett sammanhang kan ta oss till minnen vi aldrig mer vill besöka? Helt plötsligt befinner vi oss där vi lovade oss själva att aldrig mer vara.

Minnena river och sliter i oss och allt det där vi byggt upp rasar som ett korthus.

Men vi är inte där. Vi är inte då. Det bara känns så.

Det var någon som frågade mig för ett tag sen hur jag kunnat låta bli att vara bitter över det där som gjort så ont.
Jag har inte låtit bli att vara bitter. Tvärtom. Fy rackarn, vad jag har varit bitter! Men jag har inte låtit det stanna kvar å gro fast i mig. Det är en vida skillnad.

Hur det än känns så kommer det en morgondag. Å hur hopplöst det än tycks vara, så kan faktiskt just den morgondagen vara den stora skillnaden.

Orkar du vänta på morgondagen som väntar på dig?